tisdag 25 oktober 2011

Kanelknäcke, bladspenat och palsternacka!

Idag hade vi kokt palsternacka i bitar till lunch. (Nej, inte bara det men bland annat... nej, det var inte särskilt gott, det tyckte inte ens jag som lagade maten.) Som vanligt tar vi lite mat från våra tallrikar och lägger framför Benjamin, mer och mer slentrianmässigt eftersom vi vet att det ändå bara hamnar på golvet till slut.

Idag hände DET! Han stoppade, efter en lång tids kletande och knådande, litegrann i munnen. Nej, nej, han svalde inte - det åkte ur fortare än det åkte in. Men det kom in i munnen! Och det var han själv som gjorde det!

Jag hade bestämt mig för se det tillfället, som alltså nu inträffat, som ett framsteg. De var faktiskt idag det hände! Häromveckan nuddade han visserligen en bit kanelknäcke vid läpparna och förra helgen råkade en skjälk bladspenat komma in i munnen. Men idag var det medvetet! Han gjorde faktiskt något som han inte gjort tidigare.

Måste påminna mig om att det är ett framsteg även om det inte känns så... Även om känslorna inte är så himlastormande postiva som jag trodde att de skulle vara när detta inträffade. Jag är för trött. Och tänker för mycket på hur det kommer att bli framöver...

Vi träffade ju läkaren igår. Det var ett positivt möte. Hon inledde med att fråga hur vi tycker att det går och avslutade med att fråga om vi känner oss trygga med situationen just nu. Ärliga, uppriktiga frågor, utan förebråelser eller antydningar. Däremellan var det prat om vikten - naturligtvis - och att värdena som saltbalans och allt vad det nu var såg helt normala ut och inte visade några tecken på uttorkning eller andra tokigheter.

Men hon ställde också viktiga frågor om hur det kan bli framöver. Hur mycket mer kan/får Benjamin gå ner i vikt? Hur länge kan/får det dröja innan han går upp i vikt igen?

Ett inte alltför osannolikt antagande är att läkaren på notube har mycket mer tålamod och tillförsikt vad gäller Benjamins självständiga ätande än läkaren här hemma. Och däremellan står vi...

2 kommentarer:

  1. Hurra, vilken grej! Ni är bäst som peppar honom till att vilja själv, det är därifrån drivkraften måste komma, tror jag. Som med allting vi människor företar oss - det som ska bli bra och varaktigt måste födas från vårt eget intresse och vår egen drivkraft.
    Heja, heja er som hjälper honom att upptäcka den hos sig själv! :)

    SvaraRadera
  2. Jag vet precis hur du menar med det där med att känna sig tacksam. Det är så svårt för det är så lite som blir så stort...

    http://linaslivilimbo.bloggplatsen.se/2011/06/07/5547635-otacksam-for-det-lilla/

    SvaraRadera