Håll tummarna igen!

Imorgon byter vi mat till Benjamin...

Från Nutrini Energy till Frebini Energy. Vi håller alla tummar för att det ska falla honom bättre i smaken, dvs att det ska göra att eventuellt illamående minskar och aptiten ökar.

Om inte annat så kommer det att minska vårt sopberg drastiskt...

En påse innehåller 500 ml - minimum vad han behöver få i sig per dygn.



Kom igen nu - håll tummarna för förändring!

Klara Sofia Magdalena

Så var det klart! Klart hon ska heta Klara!

Klara betyder "allt som inte fördunklar; distinkt; ljus; tydlig."
Klara för hennes Klara Fina ögon som klarvaket och förundrat tog in världen från första dagen.
Klara för Clarion Post Hotel i Göteborg. (Den som vill veta mer kan läsa ett tidigare inlägg här)
Klara för att det stod Saint Clair på vinet som Bosse firade med tillsammans med mormor och morfar på kvällen när han kom hem från BB.

Och så Klara för att nu är vi klara med det här att föda barn;)

Sofia efter sin mamma som är så glad över att hon finns, att hon kom till oss! Mormor och jag skrattade gott åt henne häromdagen när hon låg på skötbordet.  För ett ögonblick var det precis som ett foto på mig i samma ålder när jag låg på skötbordet. Det var så tydligt och båda såg det. Sedan försvann den uppenbara likheten lika snabbt som den hade visat sig. Om hon får heta Sofia så kanske hon aldrig slutar att vara min lilla flicka;)

Magdalena är ett vackert bibliskt namn som betyder Maria från Magdala. Hon var en av de kvinnor som troget följde Jesus, hon var den som fann Jesu grav tom och den första som berättade om hans uppståndelse.

Klara Sofia Magdalena

Min lilla Klara Fina Gulleborg*! Må dina ögon se på världen klart och utan dunkelhet, må din väg vara distinkt och tydlig. Må du troget följa ljuset och må du vara den som vittnar om Livet!

* Kejsaren av Portugallien

Och vår prinsessa ska heta...

Klara Sofia Magdalena

Vikt upp och vikt ner...

Vågen på Bvc visade först 3 800 gram och sedan 8 300 gram. Det innebär att Lillasyster hade lagt på sig 500 gram och Benjamin hade gått ner 300 gram. Det blir visserligen en genomsnittlig viktökning på 200 gram men lite tråkigt och onödigt att Benjamin tappat vikt.

Det är visserligen inte konstigt... Förra veckan var Benjamin sjuk, lite hosta och förkylning bara. Och det verkar som han alltid reagerar på förkylningar med att kräkas. Vad värre är att han inte återfått aptiten trots att han i övrigt verkar frisk igen...

Nu väntar vi på leverans av en ny sorts mat till Benjamin. Har via en grupp på facebook fått höra om andra barn som mått illa av den maten vi ger honom nu. Känns lite som att gripa efter ett halmstrå men vem vet... ett matbyte kanske är den magiska formeln som gör att han plötsligt slukar flaska efter flaska och vågar prova även fast föda. Vi hoppas det. 2,5 dl om dagen räcker inte i längden, trots att det är energirikt...

Mun-H-Center

I måndags var vi alltså  båda två- (eller alla 4 rättare sagt - två föräldralediga vuxna och två föräldraberoende bebisar)  på Mun-H-center på Ågrenska i Göteborg.  Jag har varit där tidigare. Då som konferensgäst. Då var jag en till synes stark, oberoende och självsäker yrkeskvinna. Nu var jag en ganska liten, beroende och osäker förälder.

Ågrenska ligger mycket vackert beläget på Lilla Amundön. Det var dessutom en sådan där vacker  och sällsamt fridfull vinterdag när hela naturen och man själv liksom landar. Allt det fridfulla och vackra står i skarp kontrast till den verklighet av kamp, smärta, ovisshet och oro som jag kan tänka mig finns bland de som kommer dit. Eller inte? Kanske är det tvärtom ett ställe att landa i som målgruppen så väl behöver?

Om mottagandet brukar vara det som vi fick så är det mycket som talar för att det är just så. Så snart vi klivit in genom dörren kommer en kvinna mot oss och frågar om det är vi som ska träffa Lotta. "Jo, det är det!" svarar vi överumplade av detta personliga tilltal, vana som vi blivit av nummerlappar, patientbricka och personnummer. Efter en kort stund kommer Lotta och frågar om vi vill ha kaffe eller te. "Ja, tack!" svarar vi, väldigt kaffe och tesugna efter en timme i bilen. Inte nog med denna välkomna dryck - vi fick också två (2!) små chokladbitar var att knapra på. (Jag blev så häpen att jag glömde bort att äta den. Smusslade dock ner den i väskan efter besöket- och den smakade ännu bättre efter Statoils korv och potatismos som vi åt på hemvägen)

Mun-H-center är ett nationellt orofacialt kunskapscenter för sällsynta diagnoser samt nationellt resurscenter för orofaciala hjälpmedel. Eftersom alla ändå undrar kan jag lika gärna börja med att skriva att H står för hälsa. Så nu vet vi det också. Orofacialt betyder mun och ansikte. Centret är kopplat till folktandvården och mycket av kunskapen och hjälpmedeln handlade just om tandhälsa. Man vänder sig till barn och vuxna med sällsynta diagnoser och orofaciala problem.

Men Benjamin har ingen sällsynt diagnos, jag tror inte ens att man kan säga att han har orofaciala problem. Sondberoende räknas nämligen inte som en sällsynt diagnos, inte som en diagnos överhuvudtaget om vi ska gå efter vår erfarenhet av hur man hanterar sondmatning. På ett sätt tror jag faktiskt att vi hade fått mer hjälp om han hade haft en sällsynt diagnos. Då hade kanske målet varit att underlätta hans ätande.  Men han har ingen sällsynt diagnos. Han kan äta (det finns i alla fall inget som talar för motsatsen). Han bara inte gör det. Och målet är att han ska äta. Och då finns det inte så mycket hjälp att få. Mer än tålamod och uthållighet. Och det kunde de tyvärr inte hjälpa oss med;)

Vad fick vi för hjälp då? Ja... inte så mycket mer än vad vi redan inhämtat på egen hand och vad vi fått genom logopeden på sjukhuset som själv sa att hon inte var särskilt erfaren inom området. Nu träffade vi Lotta Sjögreen som har skrivit flera böcker/häfen, varav jag läst två; "När barnet har svårt att äta" samt "Munmotorisk stimulering" -  hon är således specialist. Och ska jag försöka se det positivt så är det också en trygghet att veta att man träffat specialisten som konstaterat att det inte är något fel på hans munmotorik. Vilket vi visserligen visste! Bra att veta att även specialisten egentligen inte har något mer att komma med. Mer än kaffe med chokladbit.

Planen för den närmaste framtiden är:

• Begränsa måltiderna till ca 30 minuter. En måltid innebär alltså att vi erbjuder flaskan... Inte bra för varken aptiten, hans tålamod med oss eller tänderna att låta en måltid hålla på så mycket längre.
• Desensibilisering via massage. Vilket alltså innebär munmassage som logopeden tidigare rekommenderat oss. Vi berättade att det verkar fungera bäst om vi inte använder våra bara fingrar utan någon slags tyg. Då fick vi en liten tygkanin som en fingerdocka nästan. Kanske kan det göra träningen lite roligare för oss i varje fall;) 
• Desensibilisering via vibration. Vi fick en liten makapär som heter Hummingbird som vibrerar. Ska egentligen användas tillsammans med tandtråd. Bra tips för små och stora som behöver snabb och effektiv tandtrådning! Den ska vi under lekfulla former använda mot hans kinder, napp, läppar och så småningom även i munnen.  (Hmm...vibrator under lekfulla former - det låter onekligen mer spännande än vad det är;)
• Borta tänderna morgon och kväll. Tandborstning innebär alltså att ta fram tandborsten och visa att den ska vara i munnen och försöka få honom intresserad av att ha den i munnen... För att göra det till en vana och för att tandborstning också fungerar som desensibilisering. Vi fick en "välvd" specialtandborste som liksom borstar alla sidor samtidigt. Säkert bra den dagen den väl kommer så långt;) Bra tips till alla små och stora som behöver en snabb och effektiv tandborstning!

Men en tandborste, en Hummingbird och en fingerdockekanin lämnade vi det vackra Amundön, den klara havsluften, den tunna ishinnan på havet, tystnaden och lugnet vid småbåtshamnen. Viktigare än sakerna i påsen var den något ökade motivationen och föresatsen att fortsätta våra små övningar med Benjamin så ofta vi får tillfälle.

Bara han tillfrisknar från sin senaste förkylning!

Alla hjärtans dag!

Idag hejar vi på alla hjärtebarn över hela Sverige! Hjärt- och lungfonden har utnämnt februari till "Alla barnhjärtans månad" och det tycker jag är en kampanj värd att stödja. Speciellt med tanke på en liten hjälte som med hjälp av envisa föräldrars tro på att hon kan äta själv nu slipper sond.  Frida Filur är ett av alla barn som kunnat bli kvar hos oss tack vare avancerad hjärtkirurgi. Sådan vård kräver naturligtvis forskning och forskning kräver pengar och där kan vi kan alla bidra.

I år går pengarna från kampanjen till att ge fler hjärtebarn ett friskare liv. "– Barn med hjärtfel ska också kunna klättra i träd, leka i snön och följa med i skolarbetet. Därför går årets insamling till särskilt lovande forskningsprojekt kring barnhjärtan, säger Bo Lundell, överläkare och specialist i barnkardiologi vid Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna." Det låter bra tycker jag. Känner du att du gärna vill skänka pengar till just denna kampanj så vore det fantastiskt.

Hejar du speciellt på Frida Fighter Filur sätter du in pengar i hennes hjärta, det som bankar här nedan. 

Om du vill och kan sms:a gör då det till 72 901 och skriv något av följande:

"barnhjärta 50 1664 namn"
"barnhjärta 100 1664 namn" 
"barnhjärta 200 1664 namn" 
50, 100 och 200 är det belopp du vill skänka.
1664 är Frida Filurs hjärta
namn - skriv ditt eget namn så står det i hjärtat.

Kampanjen håller på till 29 februari och just nu ligger Fridas hjärta på åttonde plats på topp10-listan. Jag tycker att vi ser till att hon hamnar på första plats istället, för en riktig liten vinnare, det är vad hon är!

Och så tackar jag Signes mamma för att jag olovligen stulit hela detta blogginlägg. Nästan vartenda ord faktiskt! Tack Lina;)

Båda två!

Imogon har det gått 10 arbetsdagar sedan lillasyster föddes. Alla som är insatta i föräldrapenningpolitiken vet att detta innebär att föräldrapenningen i samband med barns födelse tagit slut. Om vi skulle gjort som man brukar skulle Bosse alltså börja jobba igen imorgon...

Men det gör vi inte! Och det ska han inte! Han ska vara ledig i 7 månader till!

Och vet ni vad: Jag har slutat säga att det känns lyxigt. Att det känns som en stor förmån. Det känns bara viktigt, helt rimligt och kanske livsavgörande för oss alla. Som individer och som familj. Jag är glad och stolt över att vi valt att göra på detta sätt. Det är klart att jag hade överlevt att vara föräldraledig själv. Men det hade blivit lite för mycket av allting. Lite för mycket med två blöjbarn, lite för mycket att hämta och lämna storasyster på förskolan, lite för mycket att matträna Benjamin, lite för mycket med besök hos logoped och läkare, lite för mycket att torka kräk, lite för mycket att tvätta, lite för mycket att amma, lite för mycket att dessutom försöka njuta av kärleken till och från våra tre underbara barn, lite för mycket att erinra kärleken till och från livet. Livet!

Visst - jag är tacksam för att vi faktiskt har möjligheten att vara hemma båda två- det är på sätt och vis både lyxigt och en stor förmån. Med hjälp av vårdbidrag, barnbidrag, föräldrapenning för båda våra bebisar (!) och en gnutta sparsamhet ska vi göra vårt bästa för att låta denna vår vara våran vår;)

Och vi hoppas så klart att det under våren våras för Benjamin. Just nu känns det nämligen som att han är lite för lite av allting. Han äter lite för lite, smakar lite för lite, går upp i vikt lite för lite, kommunicerar lite för lite, förstår lite för lite, håller sig frisk lite för lite.

I morgon börjar alltså vår gemensamma föräldraledighet på riktigt... Vi börjar den med att åka - båda två- till Mun-H-Center i Göteborg- ett nationellt orofacialt kunskapscenter. Klockan 10 ska vi träffa Lotta logoped. Återkommer med rapport därifrån så snart jag hinner!

Tack!

Jag bara måste tacka för alla fina kommentarer och hälsningar på bloggen, på facebook, i brevlådan och på telefonen. Tack!

Almanackan visar att det gått en hel vecka sedan jag skrev förra gången. Lillasyster (ja... snart, mycket snart är vi redo att kalla henne vid namn) har hunnit bli dubbelt så gammal som förra veckan. Två veckor! Två veckor som en sekund och två veckor som tusen år. Tiden rusar och står still. I hennes ögon, som är öppna allt längre stunder i taget, finns evigheten och ögonblicket!

Och samtidigt som dessa heliga stunder av nyfödd närvaro i huset pågår det vardagliga livet: Benjamin är förkyld igen. Förkyld, hostar och... rätt gissat - kräks. Gårdagens skörd av tvätt blev en omgång sänkläder, 4 bodys, tre byxor samt ett okänt antal kräklappar och handukar. Just det - en omgång kläder för både mig och Bosse blev också nerspydda. Dagens tvätthög är ännu inte omhändertagen.

Innerligt tacksam för att vi har en egen tvättmaskin samt att vattenförbrukningen ingår i hyran!

Lillebror har blivit storebror!

För en vecka sedan blev Benjamin storebror! Storebror! Till en lillasyster liksom värsta superhjälten kom till världen farandes med ena handen först. (Äter som värsta superhjälten gör hon också;)

3030 gram och 50 centimeter underverk har ännu inte talat om vad hon heter!

Jag har under den gångna veckan samlat på mig åtskilliga uppslag till inlägg och skulle kunna skriva...

... om min tredje och jobbigaste förlossning. (Fast jag bör nog tillägga att de andra två nog varit relativt enkla...) Men denna gången var jag, som ni förstår, tröttare redan från början.  Orkade inte hantera värkarna lika hjältemodigt som första gången då jag kämpade på hemma med två alvedon fram till krystvärkarna började. Om hur lillasyster ett tag låg med både en hand och en armbåge vid huvudet och hur det då förbereddes för kejsarsnitt. Om hur hon senare drog tillbaka en arm och värkarbetet fortsatte ge resultat. Om hur jag såhär efteråt är glad över en vaginal förlossning som trots allt förlöpte helt utan komplikationer!

... om timingen. Timingen i att värkarbetet satte igång samtidigt som invigningen av Clarion Hotel Post- hotellet utanför mitt jobb vid Drottningtorget i Göteborg som hela hösten haft en stor display med nedräkning till invigningen och som vi skämtat om var nedräkningen till att bebisen skulle komma. Timingen i att jag ringde mormor som skulle vara barnvakt 10 minuter innan hennes buss gick vilket gjorde att hon precis han ta på ytterkläderna för att gå till bussen. Hon hade mer bråttom iväg då än vad vi hade till sjukhuset några timmar senare. Timingen i att det natten före varit så fullt på förlossningen att de hänvisat mammor till andra sjukhus. Timingen i att den nyrenoverade BB-avdelningen hade blivit invigd dagen innan så det stod ljuvliga tulpanbuketter, ståtliga orkidéer, vackra krukväxtgrupper lite här och var och förgyllde BB-vistelsen.

... om viktfixeringen som spiller över på lillasyster. Om hur jag, i smyg, blir stolt och glad över att lillasyster vände i vikt redan på BB. Hur jag noterar att hon idag på premiärbesöket på Bvc vägde 20 gram mer än vid födelsen.

... om den mycket annorlunda känslan det är att uppleva att Benjamin är stor. Hur överväldigade stor han är jämfört med lillasyster! Hur orden groteskt och makabert passar för att beskriva upplevelsen av att byta blöja på Benjamin när man under några dygn på BB vant sig vid lillasysters lilla pytterumpa.

... om hur olika hela livet ter sig med en bebis som äter pålitligt utan problem jämfört med en som äter sporadiskt och panikslaget. Jag har under den senaste veckan, i ljuset av hur bebistillvaron ser ut nu, många många gånger undrat hur jag orkade då... Hur orkade jag tiden på BB som var ett litet helvete? Hur orkade jag när varje amingstillfälle var en kamp? Hur klarade jag av natt efter natt? Svaret är att jag inte gjorde det. Jag orkade faktiskt inte. Men jag var ju tvungen.

... om glädjen över att ha ett barn som äter normalt. Amningen fungerar bättre än man någonsin kan önska! Jag njuter i fulla drag och har inte upphört att förundras över hur finurligt det fungerar, med sugreflexer, mjölkproduktion och samspelet däremellan. Om hur lillasyster fyller mig med kärlek så överväldigande att det saknas ord.

... om sorgen som emellanåt kommer över mig med väldig kraft. Om tårarna av glädje och lättnad när lillasyster till skillnad från storebror låg länge och väl och snuttade direkt efter förlossningen. Om hur det en sen kväll på BB brast och den förlösande gråten fick fritt utlopp när en barnmorska oskyldigt frågade hur jag upplevde att amningen fungerade. Om smärtan när jag tänker på hur storebror kämpade för att få i sig mat trots den panikartade känslan av att inte få luft. Om hur lyckan blandas med vemod när jag ser lillasyster somna mätt och belåten, det gjorde aldrig storebror. Han somnade av utmattning, troligen varken mätt eller belåten. Åh du lille storebror - vilken tuff start du fick! Tänk att du är så nöjd och glad som du ändå är idag. 

Om det och om mycket mer skulle jag kunna skriva...

Men jag nöjer mig med att skriva att livet är och förblir ett mirakel. En gåta. En gåva.

Och avslutar med en dikt från morfar:

Vem är du?
En hemlighet, en liten kropp.
Slumrande människobarn.
Helighet.
Söker tröst och hopp.


Träd fram! Vem är du?
Hur ska världen fara fram med dig?
Och hur ska du förändra den?
Vad finns förborgat i din själ?


Vad ska du bli?
Vad ska man kalla dig?
Hur ska du tala?
Vad ska du se?


Snart ska du gråta
efter något du inte vet.
Vem är du? Var kommer du ifrån?
Gåta.
Morfar tror du blir ett helgon.


Vad har du?
En far och en mor
en syster, en bror
ett hus där du bor.
Tre dagar.
Du är ju riktigt stor.