Utvecklingen!

Idag är Benjamin 18 månader och en dag. På Bvc görs en 18-månaders kontroll och jag måste erkänna att jag har tjuvkikat. Tjuvkikat på hur utvecklingsbedömningen görs. När man är 18 månader förväntas man:

• Gå säkert utan stöd
• Bygga torn av 2-3 klossar
• Klotterrita
• Tala 8-10 enkla ord, förstå mer
• Peka ut kroppsdelar när någon frågar
• Ta av sig strumpor eller mössa på uppmaning

Jag kan välja (eller kan jag det?) att reagera på olika sätt på detta. Jag kan välja att se allt som Benjamin inte gör eller välja att se det han gör och de utvecklingssteg han tar.

Valen ser i så fall ut ungefär så här:

• Nej, han går inte säkert utan stöd - men tycket det är väldigt roligt att gå med stöd och tog häromdagen 8 stapplande steg utan stöd!
• Nej, han bygger inga torn - men slår klossarna mot varandra och plockar dem i och ur sin låda.
• Nej, han klotterritar inte - men är bra på att banka på tangentbordet till datorn.
• Nej, han talar inte - men låter mycket; Ada ada ada, mamamamama, uh uh uh.
• Nej, han verkar inte förstå så mycket mer heller - men han tittar uppåt när man frågar var lampan är (och när man frågar var mamma är och när man frågar vad vadförnåtsomhelst är)
• Nej, han pekar inte ut några kroppsdelar - men har förstått att lillasysters napp ska vara någonstans i närheten av munnen...)
• Nej, han tar inte av strumpor eller mössa på uppmaning - men stoppar ofta händerna i övriga familjens skor och "går" omkring med dem.

Okej - ni fattar! Benjamin gör ingen av de sakerna som en normalt utvecklad 18-månaders människa förväntas göra.

I eftermiddags tog jag en promenad med mina båda bebisar i vagnen och sorterade mina tankar efter samtalet med den goda väninnan som är psykolog och jobbar med utvecklingsbedömningar. Då slog det mig plötsligt. Det slog mig att det kanske inte är så att utvecklingsförseningen beror på att han har fått/får lite för lite näring. Det kanske är tvärtom!


Det kanske är tvärtom!!!

Att ätproblemen beror på en utvecklingsstörning. Att förstå hur det skulle hänga ihop är förvisso svårt men människan är en komplicerad varelse och det finns många samband som vi inte förstår.

Utvecklingsstörd? Tänk om han är det... Utvecklingsstörd, dum i huvudet,  imbecill, förståndshandikappad, inte riktigt som oss andra.

Tanken liksom överföll mig. Jag märkte att jag mentalt klamrade mig fast vid barnvagnen - som om jag var rädd att ramla, eller falla att marken under mig skulle ge vika. Vi har hållit tanken på behörigt avstånd. Vi har tänkt att utvecklingsförseningen naturligtvis beror på att han inte äter tillräckligt och att när han väl gör det så kommer han att komma ikapp. (Notube skriver "his total daily intake is enough so sustain himself, but not guite enough to thrive well.") Vi vet att det har gjorts mängder med undersökningar och att man inte hittat något som avviker. Så på det sättet kan det ju inte vara! (Får det inte vara?)

Men vi är ju inga strutsar precis som med huvudet djupt i sanden varken ser eller hör. Vi ser. Andra barn, Bvc-mallen. Utvecklingsförseningen är ju där. På alla områden. Och var går gränsen mellan utvecklingsförsening och utvecklingsstörning?

Jag håller hårt i vagnen och ler mot min lille pojke som tittar på bilarna som kör förbi. Tilltalar honom "Benjamin!" och vädjar om ett svar. Men som vanligt kommer ingen reaktion. Han reagerar ju inte ens på sitt eget namn! Jag håller ännu hårdare i vagnen och känner tårarna bränna bakom ögonlocken. Många tankar och känslor far runt. Känns som jag har huvudet i en torktumlare. Sorg, oro, rädsla, ilska, ömhet... Vilken känsla är den mest framträdande?

Efter några hundra meter kommer en del av svaret på den frågan. Jag är rädd! Rädd att jag inte ska tycka om honom. Rädd att han inte ska tycka om sig själv. Rädd för att ingen ska tycka om honom!

Och jag har så långt kvar! Så långt kvar till att på djupet förstå vad det faktiskt innebär att mitt eget, Benjamins och andra människors värde inte ligger i vad vi kan göra utan i att vi är.

Så långt kvar min käre Benjamin! Är det du som ska lära mig?