Uppriktigt om sondmatning

I helgen fick vi en fråga om hur stor del vi tror del Benjamins ätovilja beror på sondmatningen. Det en bra fråga. En mycket relevant fråga om du frågar mig.  Det är också en fråga som vi naturligtvis aldrig kommer att få något svar på.

Ändå är det en fråga jag ställt mig själv tio tusen gånger. På vilket sätt hjälpte sondmatningen? Och på vilket sätt stjälpte sondmatningen?

Sondmatning april 2011

Ofta tänker jag att vi borde sondmatat honom hans tre första månader i livet. Då som han verkligen behövde det som mest. När han var liten, frusen och antagligen aldrig riktigt fick känna sig riktigt tillfredsställd och mätt. Men då visste vi inte om Laryngomalacin. Det visste vi först när han var tre månader. Och det var då vi började sondmata. Då, när vi skulle slutat, tänker jag. Slutat för att lämna över kontrollen till Benjamin. Men det var då vi började. Och höll på i nio (9) månader. Under månader när han skulle börja lära sig att äta vanlig mat med fastare konsistens. Jag minns att läkaren sa att obehaget att äta möjligen skulle avta när han går över till fastare konsistenser. Men det gjorde han aldrig. För då hade vi genom den långvariga sondmatningen förstört hans matlust. Gjort honom överkänslig mot allt vad heter mat i munnen och stimulerat hans kräkreflexer till max

Men jag klandrar oss inte! Vi trodde vi gjorde det för Benjamins bästa. Vi trodde vi hjälpte honom. Han måste ju bli stor och stark, tänkte vi. Och tryckte och tryckte in mer och mer mat in i hans lilla mage. Visst,
såg vi det som alla andra också såg. Att han var tjock och fet! Liten, men tjock. Och ändå handlade allt om att gå upp i vikt. Vi fick rådet att låta det gå några dagar utan sondmatning och se hur det gick. Vi lät bli att sondmata några dagar. Han tappade 50 gram och genast fick vi rådet att börja sonda igen. 50 gram?!

Jag har svårt att låta bli att rysa när jag läser om gavage; på Linas blogg eller på wikipedia;

Men jag klandrar oss inte. Vi hade inte hört talas om sondberoende och sondavvänjning. Vad värre är har inte den svenska sjukvården det heller. Det är nämligen inte särskilt känt vilka konsekvenser ett långvarigt sondmatande kan få. Inte särskilt känt att det tar längre tid än några dagar och fler än 50 tappade gram när ett barn ska lära sig äta.


 Men jag klandrar oss inte. Vi visste inget annat. Men jag ångrar att vi inte ifrågasatte och problematiserade sondmatningen tidigare. Det ångrar jag!

Så vad är svaret på frågan vi fick i helgen? Jag tror att sondmatningen är en stor del av orsaken till Benjamins problem att äta. Jag  tror att den är huvudorsaken. Jag tror inte att laryngomalacin i sig skapat ett sådant motstånd mot att äta. Jag tror att barns drivkraft att äta är så stort att de övervinner det obehag som laryngomalacin orsakade.

Jag är helt övertygad om att det var fel att sondmata honom så länge som vi gjorde.