fredag 31 augusti 2012

En lång men ändå för kort dag.

Ge mig några timmar till! Ett par, tre stycken räcker gott! Jag har en del att skriva om nämligen men just nu känns det inte som tiden räcker till. (Konstigt egentligen - att tiden inte skulle räcka till.... Tid är ju det enda som aldrig upphör att komma, varje dag, timme och sekund - den kommer ju hela tiden till oss!)

Nå, just nu räcker den inte till i alla fall. Tiden. Inte till att både skriva och sova när timmen redan är sen. Och eftersom sova trots allt är mer viktigt än att skriva så får det  bli ett kort inlägg. Jag vill bara skriva litegrann om allt det jag skulle vilja skriva mycket om i kväll...

Jag vill skriva om Benjamin och förskolan. Om inskolningen som är klar redan efter andra dagen. Om hur det gick vid maten (katastrof) och om hur det kändes att se honom pinna iväg med en fröken som hade honom i ena handen och en fruktskål i den andra. (Vi ska bjuda på isglass idag - har han smakat det?)

Jag vill skriva om mötet hos psykologen.Om hur det inte riktigt blev som jag skrev om igår men inte blev så tokigt ändå. Om hur rätt det kändes att ha en psykologkontakt som bas. För när det gäller Benjamin så är det mycket mer psykologi än medicin som krävs för att förstå honom. Om förhoppningarna att psykologen kan hjälpa oss att få till en helhetsperspektiv på Benjamin och maten och utvecklingen.

Jag vill skriva om lilla Stina, jämngammal med Benjamin, som slängde knappen igår. Knappen som fram till i somras var hennes enda sätt att få i sig näring. Om Stinas mamma som läste denna blogg i vintras och som vågat ta det mycket modiga steget att sluta sondmata och lämna över ansvaret till sin bevisligen högst kapabla dotter. Stina är ännu ett bevis på att sjukvården i Sverige har mycket kvar att lära om sondberoende och sondavvänjning.

Jag vill skriva om biten från Digestivekexet som under kvällsmaten lossnade och hamnade i Benjamins mun. Om den allra första biten mat i munnen utan att Benjamin samtidigt höll i den. Om hur han kväljdes och kväljdes och till slut kräktes för att strax efteråt åter nosa på kexet. Om hur vi förutan kontakten med Notube hade förfärats över kväljningarna och kräket för ärligt talat såg det inte särskilt behagligt ut. Men det är helt adekvata reaktioner från en liten man som aldrig förr haft den konsistensen i munnen. Det är ännu väldigt litet steg för mänskligheten men ett väldigt stort steg för Benjaminimalimaten.

Nu har det gått flera minutrar och jag ser fram mot nattens alla återstående minutrar som, om Jesus dröjer, kommer att komma allt medan jag sover min välbehövliga sömn.

torsdag 30 augusti 2012

Inför ett möte med en psykolog

Vi fick ett brev:

"Till Benjamins föräldrar!

Vi har erhållit en remiss för Benjamins räkning från dr NN, Barnmottagningen X sjukhus.
Erbjuder därför en tid för första besök: Fredagen 12.08.31 klockan 14 på Familjecentalen LE

Om det finns möjlighet är det bra om båda föräldrarna kan närvara.

Välkomna!

Med vänlig hälsning NN Leg psykolog"


Jag är ganska säker på hur detta möte kommer att utspela sig och hur det kommer att sluta. Det känns nästan som att jag inte behöver gå dit överhuvudtaget. Så säker är jag på hur det kommer att bli.

Troligen kommer psykologen börja med att låta oss prata. Tror ni inte det? Så vi berättar naturligtvis. Länge och väl. Om Benjamin; att han inte använder några ord, inte kommunicerar så vi förstår, inte härmar, inte verkar förstå när vi pratar, mindre sällan än andra barn vi känner aktivt söker kontakt, inte verkar särskilt knuten till oss som föräldrar, gärna leker för sig själv, ibland "fastnar" med något som snurrar och att han inte är så förtjust i mat. Och så berättar ni naturligtvis att han oftast är glad, att han den senaste tiden börjat visa vad han vill och vad han inte vill, att han verkar förstår sova, bada och napp, att han kan klappa händerna, dansa och vinka, han vet hur hästen låter, han älskar att springa runt med sin storasyster, att han låtsas-kör med bilar.

Sedan kommer psykologen att vända sig till Benjamin och prata med honom och interagera med honom en stund. Sedan vänder hon sig till oss igen.

Så kommer psykologen kommer att säga ungefär så här: "När jag hör er berätta och när jag ser Benjamin tänker jag så här: Jag förstår mycket väl att ni har varit och är oroliga! Att ni funderar över Benjamins utveckling hittills och över hur han kommer att utvecklas framöver. Jag kan tänka mig att ni tänkt tanken att han troligen kommer att behöva särskilt stöd och att det kommer att krävas mycket hårt arbete för att lära honom socialt samspel och kommunikation. Ni har väl suttit sena kvällar och googlat på "barn med autism" antar jag? Får ni också en klump i magen när ni ser särskoleklasserna med utvecklingsstörda ungdomar gå förbi och kan inte låta bli att fundera över hur sofistikerat Benjamins språk kommer att bli kanske? Ni har med all rätt tänkt och känt som ni gjort . Det har inte varit en oro utan fog.


Men ni behöver inte vara oroliga längre! Ni kan släppa alla sådana tankar och funderingar. Ni kan låta en särskoleklass gå förbi utan att bry er nämnvärt. Ni behöver inte googla på "tidiga tecken på autism" något mer. Det är nämligen mycket vanligt att barn i den situation som Benjamin har varit i hamnar efter rent utvecklingsmässigt. Men det kommer han att ta igen om högst ett, möjligen två år. Jag är säker på att han kommer att vara redo för en helt vanlig skolgång det året han fyller sju. Stora tillförlitliga vetenskapliga undersökningar har visat att barn som Benjamin till och med kan uppvisa tecken som tyder på autism. Men jag kan här och nu lova er att Benjamin har en intelligens som är väl inom spannet för vad som räknas som normalt. Det jag också ser är att Benjamin har en mycket särskild men ovanlig intelligens som skulle kunna misstas för att vara en störning inom autismspektrat. Han ser och förstår mycket mer än ni tror!

Ha lite tålamod! Benjamin går just nu igenom en mycket viktig fas. Han är som i en puppa i väntan på att bli en fjäril. Krama honom mycket - det behöver han! Det är lite jobbigt för honom också just nu; det är lugnet före stormen skulle man kunna säga. För från den dagen när Benjamin fyller 2 år kommer han att utvecklas i en rekordfart! Mitt enda råd till er just nu är att ta tillvara denna höst som ligger framför er. Försök att bara slappna av och ta gärna lite ledigt från jobbet. För i höst kommer det hända grejer! Andra föräldrar som gått igenom samma sak kommer ofta till oss efteråt och säger; "Jag ångrar att jag inte hade en blogg där jag kunde skriva om allt som hände med maten, språket och utvecklingen - på alla plan. Hade jag vetat hur snabbt allt gick hade jag inte tvekat skaffat en hyfsad kamera att dokumentera alla framsteg med."

Kära ni, jag vet att det varit tufft ett tag! Vi kan gärna träffas igen om ni vill. Men om ett tag (här tittar psykologen ner i sina papper) jaha- han fyller ju 2 år redan på måndag!! Ja då behöver vi inte träffas något mer... Jag avslutar detta ärendet med en gång! Jag kan bara önska er lycka till och ta tillvara på de erfarenheter ni gjort under denna resans gång. Det ger inte sällan rika erfarenheter att ha ett barn som inte riktigt passar in i normen, som inte riktigt är som andra! Det är erfarenheter som gör att man utvecklas som människa. De erfarenheterna kommer ni till viss del att bära med er.  Men för er var det ändå inte på riktigt! Benjamin är inte utvecklingsstörd, har inga verkliga drag av autism och kommer inte heller att behöva särskilt stöd. Det lovar jag!





onsdag 29 augusti 2012

Förskolan på slottet

Våra barns förskola ligger på ett slott! Skickar med några bildbevis!

Röda mattan till avdelningarna Laban och labolina
Upp, upp, upp!

Benjamin och Klara

Egen båt att leka i och på!
Mysig innergård med äppleträd och odlingslådor

Slottet i bakgrunden!