Ett ätande barn mer och en blogg mindre...

Jag ser fram mot den dag då jag avslutar denna blogg. Till den dag då ämnet Benjamin och maten är avslutat, då det inte finns så mycket mer att säga. Då Benjamin liksom andra barn har sina dagar av matlust och dagar av protester. Tills vi (och han själv) vet vad han gillar och inte gillar. Tills skafferiet fylls av annat än energidrycker. Tills dess fortsätter jag bloggen.

För än finns det mycket att säga om Benjamin och maten. Jag tycker dessutom om att skriva. Jag tycker också mycket om att läsa era kommentarer. Dessutom uppfyller bloggen sina syften. Jag får skriva av mig, ni får följa med i vad som händer och sist men inte minst så finns det andra som får ta del av våra erfarenheter.

Men en vacker dag ska jag sluta!  En vacker dag äter Benjamin. Tills dess läser vi om ett annat barn som äter och en annan mamma som slutar blogga. Läser och gläds och önskar lycka till framöver!

Gör som Jeanette!

Jag har en kollega. Jag har förvisso flera kollegor men det är bara en särskild en kollega jag vill skriva om idag. Min kollega har flera fina egenskaper varav en är att hon gärna pratar. Det är bra. Jag vill skriva om henne idag och uppmana er att göra som hon gjort. Nämligen prata! En gång pratade hon om oss. Så här gick det till:

"En kall januarikväll står en mamma vid en bandyrink och tittar på när sonen, Alvin, åker fram och tillbaka på sina skridskor tillsammans med lagkamraterna. Hon ser på sin pojke men tankarna är någon annanstans. De är hos Stina. Lilla Stina som kom till dem under dramatiska former för snart ett och ett halvt år sedan. Hon är deras mirakel, borträknad tidigt i gravditeten, men given en chans att leva trots allt. Hon blev opererad i sin mammas mage av specialister i ett annat land, och även om man ville ge Stina en chans var det många som tvivlade på att det skulle gå vägen. Tji fick dom. Stina hon levde och överlevde och levde igen och för detta är mamman så glad och så tacksam där hon står i strålkastarnas sken vid bandyrinken i januari.

Men ändå skaver det inombords. Ändå känns livet så oroligt, hopplöst och ledsamt ibland. För hon äter ju inte, lilla Stina. Inget alls. Hon har knapp på magen och kräks och kräks. Minsta förkylning och kräkningarna står som spön i backen. Om måltiderna blir för stora lika så. De har åkt skytteltrafik mellan hemmet och sjukhuset den senaste tiden och just nu matar de sin dotter nästan dygnet runt med hjälp av en matpump. Långsamt, långsamt pumpas sondmaten in i magsäcken via knappen och långsamt, långsamt har hoppet om att Stina någonsin ska börja äta förtvinat och nästan dött.

Med sonen för ögonen och dottern i tankarna börjar mamman prata med en annan mamma (detta är min kollega) som står där vid rinken. De känner inte varandra, har aldrig setts förut, men kommer i samtal och det hjärtat är fullt av talar munnen. Mamman berättar om sin Stina som är ett mirakel och som hon är så glad och tacksam för men som inte kan äta. Då berättar den andra mamman (min fina kollega) att hon känner till ett annat barn som inte kan äta. Benjamin. Hans mamma skriver en blogg om deras kamp för att få sin son att äta, kanske kan det vara något för henne att läsa… Citatet hämtat från Linaslivilimbo - läs hela inlägget här

Tro det eller ej men häromveckan slängde Stinas föräldrar faktiskt knappen som satt på Stinas mage. Hon behöver den inte längre. Stina äter nämligen själv! Vill du veta hur det gick till kan du läsa Stinas mammas blogg  här.

I somras hade vi förmånen att hälsa på Stina och hennes familj tillsammans med två andra familjer. Vi fyra familjer har (minst) fyra saker gemensamt och det är  har gemensamt är 1)att vi alla har ett barn som föddes 2010. 2) att just de fyra barnen har sondmatats 3) att vi inte längre sondmatar dem och 4) att vi gärna vill sprida kunskap och erfarenheter om sondberoende och sondavvänjning. Se vackra bilder på våra sondfria barn från vår familjeträff i somras här. 

Därför vill vi gärna att ni gör som min fina kollega. Prata! Skicka vidare! Inte om oss, det är inte nödvändigt. Men om att det finns något som heter sondberoende och sondavvänjning. Ni måste prata och vi måste prata för vet ni vad; svensk sjukvård gör det inte!

Bildbevis

I helgen var det kalas för Benjamin! Kalas med tårta och presenter. Presenterna var visserligen mer intressanta än tårtan men är det kalas så är det! Av sin farbror fick Benjamin passande nog ett paket Digestivekex!  Och mycket riktigt! För femte dagen har Benjamin stoppat mat i munnen. Här kommer bildbevis. Titta och njut!!!

 

För övrigt tror jag att jag ska sluta räkna nu. Fem dagar, varav tre på samma vecka. Det får väl räknas som en vana. En ny vana för ovane Benjamin. Önska honom lycka till med sin nya vana!

Måltidsgemenskap

Jag kan inte låta bli att reflektera över att samtliga fyra gånger som Benjamin har stoppat mat i munnen har varit då vi haft besök: Första gången hade vi en långfärdscyklist från USA på besök, och senare under dagen spontanbesök av två kyrktanter. Andra gången det hände var mina föräldrar på besök och fick se det som hände. I tisdags inträffade miraklet när vi fikade tillsammans med två härliga små barn och deras fina mamma. Så slutligen igår var det i samband med att vi drack kaffe och åt äpplekaka tillsammans med våra företrädare i huset som bott här i över 30 år. De fick för övrigt också se honom med stenar från grusgången i munnen. Det har heller aldrig hänt förut!!

Samtliga fyra gånger som Benjamin smakat på mat har det alltså varit tillsammans med gäster! Jag kan grunna ihjäl mig på om det bara är ren en tillfällighet eller om det finns något samband mellan ätandet och gästerna...

Är det just för att det är andra människor i närheten som han äter? Är det för att det är just dem som varit här? Är det för att det pratas mer än vanligt? Är det att vi är mer avslappnade och har mer fokus på våra gäster än på våra barn (så gott det nu går;)? Eller är det kanske själva måltidsgemenskapen som inspirerar honom?

Vi tycker om när huset är fullt med folk (fast det är klart att det skulle bli lite jobbigt i längden om det visar sig att Benjamins ätande är beroende av att det finns andra än familjen i huset;) och nu när jag gjort denna reflektion blir det ju ännu roligare att ta emot besök.

"Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det." (Nej nej, det var inget citat från NoTube det där , det var Bibeln;) Jodå, det har hänt. Åtminstone fyra gånger! Och vi vet dessutom om det - vi vet att ni som hälsat på oss de dagar som Benjamin ätit - ni är änglar!

Välkomna! 

Lite vill ha mer.

Men risk för att låta tjatig (en risk jag gärna tar): Också idag har Benjamin slickat och smackat på kaka, majskrok och stor vit böna... Inte lika mycket som igår och heller inget kräk.

Och så känslan av otålighet som börjar komma smygande hos mig. Lite mer! Lite längre! Lite oftare!

Maraton i tålamod!!!


Piggar upp mig med uppmuntrande läsning om en pojke som lärt sig äta

Nu har det hänt igen!!!

Igår hände det igen! Benjamin åt! Eller ja... åt och åt. Det ger en felaktig bild om jag använder ord som äta, stoppa in i munnen, tugga eller svälja. Men visst - han åt -  på sitt sätt. Som en nybörjare, som en 2-årig nybörjare. Han tog en liten bit Digestivekex och tog den långsamt till munnen. Han öppnade munnen och förde in kexbiten några millimeter. Sedan smackade han med läpparna så att kexbiten blev lite smulig, sedan undersökte han smulorna med tungspetsen och läpparna för att efter det spotta och fräsa. Detta upprepades flera gånger. Han tappade kexbiten, tog upp den igen och nuddade den mot läpparna. Jag såg tydligt att det låg kexsmulor på läpparna och på tungspetsen. Kanske var den en minut, kanske var det flera minuter. Det var i alla fall betydligt längre tid än när det hände förra gången vilket var i fredags. Det tog också längre tid innan han kräktes.

Kräket ser vi för övrigt som ett positivt tecken. Kväljningar och kräkningar är vanligt i början när barn börjar äta. Det bör blir bättre snart säger Notube. Det är som en tröskel han måste över. Han är så modig den lille mannen som utmanar sig själv så han kräks.

Nu finns det bara ett Digestivekex kvar i paketet. Men det spelar ingen roll. Vi kan köpa nya, vi kan prova annat. För Benjamin har valt en ny väg. Eller ja...väg och väg. Det är snarare en knappt skönjbar, nästan helt igenvuxen stig som Benjamin till slut efter mycket möda äntligen hittat. Det går långsamt, det går väldigt långsamt. Det gör det ju när man försöker gå på igenvuxna stigar. Men han har hittat den! Och ju mer han går på den, desto lättare blir det. Ju mer han vågar gå på denna stig desto mer kommer han att äta. Till slut kommer stigen faktiskt bli en väg. Kanske inte en motorväg, kanske inte ens en asfalterad men den kommer i alla fall vara utmärkt på kartan. Kartan i Benjamins hjärna.

Kort rapport från en födelsedag

Benjamin firade sin födelsedag med:

1. Ett besök hos tandsköterskan (som fick nöja sig med att prata med Bosse eftersom Benjamin vägrade öppna munnen;)
2. För första gången hoppa över middagssömnen (vilket förvånade oss väldigt eftersom han brukar sova minst en, ibland 2-3 timmar på dagen;)
3. Gå runt i trädgården med sin nya gräsklippare (man borde sätta stegräknare på den grabben;)

Två år med Benjamin!

För två år sedan var vi på väg till BB. Ett par timmar senare kom Benjamin till oss! Klockan 02:28 den 3 september 2010 föddes lilleman, 46 cm lång och 2440 gram tung. Och om man nu skulle tvivla på utvecklingen räcker det ju att ta en snabb titt här:

3 september 2010

September 2010

Januari 2011

Februari 2011

Mars 2011

April 2011

Maj 2011

September 2011

 

 

Oktober 2011

November 2011

December 2011

Januari 2012

 

 

Februari 2012

Mars 2012

April 2012

Maj 2012

Juni 2012

Juli 2012

Augusti 2012

September 2012

Jag noterar att det inte knappt finns några bilder på Benjamin från det att han är nyfödd till januari 2011. Det var väl liksom för jobbigt då för att tänka på att fotografera. På grund a datorhaveri har vi inte heller några bilder alls från sommaren 2011.