onsdag 28 november 2012

Forskningsanslag sökes!

Det är ingen som råkar ha lite forskningsanslag som ligger och skräpar? För här är ett uppslag till ett i mina ögon angeläget forskningsämne:

"Vad säger forskningen om matvägrande barn med sond och knapp, varför klarar vissa barn att gå från sond till att äta själva och vissa barn inte. Hur skiljer sig arbetssättet ute i landet och utlandet… Är Stina och hennes matkompisar ett undantag från regeln eller behövs det förnyad forskning i ämnet sondberoende och sondavvänjning?" 


Själv skulle jag verkligen behöva forska i ämnet arbetsmotivation. För att förstå vad det är som gör att den där egentligen så angelägna arbetsuppgiften som ligger på mitt skrivbord bara blir just liggande, vecka efter vecka. Månad efter månad. En anmälan till socialstyrelsen. Det var tänkt att vara mitt sätt att påpeka de brister i vården vi upplevt när det gäller Benjamin, laryngomalacin och sonden. Varför försvann motivationen? Känns det inte så angeläget längre... Är jag osäker på uppgiften... Är den otydlig för mig... Vågar jag inte... Eller är det möjligen så att motivationen kommer tillbaka nu när jag berättat om uppgiften? 

Vi får väl se. Men låt föralldel era forskningsanslag gå till Stinas mamma först och främst. Hon är nog mer motiverad att forska än vad jag är. Dessutom skulle resultatet av en sådan forskning troligen bidra mer till ett bättre samhälle än vad min skulle göra...




torsdag 22 november 2012

Vardag i november...

Är det någon mer än jag som lagt märke till att det blir allt glesare mellan inläggen här?

Det beror inte på att jag inte vill. Det beror faktiskt inte heller på att jag inte hinner. Det beror nog mer på att jag inte behöver. Vi är inne i en rätt skön vardagslunk här hemma i höstrusket. Benjamin och storasyster går på förskolan tre timmar varje förmiddag. Så länge lillasyster sover är det lugnt och tyst i huset och jag kan ibland tänka färdigt en tanke eller två.

När barnen kommer hem är det desto mer intensivt. Tre barn med tre olika slags mat. Oftast äter ju storasyster samma som vi vuxna så i så fall stannar det vid tre rätter;) Lillasyster äter mest av alla. Hon äter verkligen allt. Gärna det som Benjamin ratar. Gärna chips och kakor. Gärna från hans tallrik. Hon bör ju fortfarande äta lite mindre av salt än vi andra och helst inte så mycket socker heller. Så det gäller att hålla maten på rätt tallrik så att säga...

Det är ju annars ungefär det som vardagen går ut på. Att laga maten, servera maten och plocka undan efter maten. Ta hand om utgifterna;) Innan man börjar om igen. Med Benjamin är det på ett sätt enklast. Vi bara öppnar en flaska tillsammans med hans små övningsportioner (en havrering, ett chips, en sked med tre droppar sås på osv). Han äter vad han äter och sedan är det inte mer med det. Ingen disk att tala om heller direkt.

Vardag alltså. Lugn och skön lunk så här före jul. Vi tar dagen som den kommer och avslutar den förhoppningsvis innan vi blir för trötta. Vi har det bra helt enkelt!

Jag har inte så mycket som jag behöver skriva. Känner inte något stort behov av att skriva av mig. Däremot finns det såklart en del att berätta om Benjamin, det gör det alltid. Till detta ber jag om att få återkomma.

Ha det gott till dess!

torsdag 8 november 2012

Lååångsamt!

"Så roligt att Benjamin har börjat äta!"

Vad ska jag egentligen svara på det? "Ja, det är verkligen roligt!" eller "Ja, jo ,äta... det... är väl en definitionsfråga. Han tuggar ju inte... Och sväljer inte.. Men visst, han stoppar mat i munnen! Det har han gjort i 3 månader nu... Och han kräks faktiskt inte lika ofta nu när det råkar lossar en smula som hamnar i munnen.Vi kanske hade trott att det skulle gå lite fortare framåt bara.

För det går så lååångsamt! Tänk ett det långsammaste ni kan föreställa er! Och så halverar ni den farten! Ungefär så långsamt går det med maten.

Benjamin har ändå fattat det där med munnen! Han vet var skeden ska vara! Han är nyfiken och vill gärna ha egen tallrik och egna bestick. Han leker ofta att han äter med hjälp av en sked och en tallrik. Han har slickat på en bok med en bild av en smörgås och han har varit framme och nosat på bröstet när jag ammat Klara.Och något av det roligaste som finns är att mata andra....

Han vet. Han vill. Men han förmår liksom inte att göra det själv.

Men så ibland så noterar vi små framsteg. Nu kan han till exempel släppa mat som han har i munnen. Låt mig visa vad jag menar:
Under Klaras stol... vad kan jag hitta här månne?
Nam nam!
Titta på mig! Tiita vad jag har i munnen!

No hands!!!!
Blä föressten!
Knäckebröd till kvällsmat!
Pappa äta!
Och storasyster äta!
Jätteroligt!!!