Lååångsamt!

"Så roligt att Benjamin har börjat äta!"

Vad ska jag egentligen svara på det? "Ja, det är verkligen roligt!" eller "Ja, jo ,äta... det... är väl en definitionsfråga. Han tuggar ju inte... Och sväljer inte.. Men visst, han stoppar mat i munnen! Det har han gjort i 3 månader nu... Och han kräks faktiskt inte lika ofta nu när det råkar lossar en smula som hamnar i munnen.Vi kanske hade trott att det skulle gå lite fortare framåt bara.

För det går så lååångsamt! Tänk ett det långsammaste ni kan föreställa er! Och så halverar ni den farten! Ungefär så långsamt går det med maten.

Benjamin har ändå fattat det där med munnen! Han vet var skeden ska vara! Han är nyfiken och vill gärna ha egen tallrik och egna bestick. Han leker ofta att han äter med hjälp av en sked och en tallrik. Han har slickat på en bok med en bild av en smörgås och han har varit framme och nosat på bröstet när jag ammat Klara.Och något av det roligaste som finns är att mata andra....

Han vet. Han vill. Men han förmår liksom inte att göra det själv.

Men så ibland så noterar vi små framsteg. Nu kan han till exempel släppa mat som han har i munnen. Låt mig visa vad jag menar:

Under Klaras stol... vad kan jag hitta här månne?

Nam nam!

Titta på mig! Tiita vad jag har i munnen!

No hands!!!!

Blä föressten!

Knäckebröd till kvällsmat!

Pappa äta!

Och storasyster äta!

Jätteroligt!!!