Funderingar på Benjamins namnsdag

Tack för  era kommentarer under året! Ni ska veta att jag uppskattar dem! Verkligen! Även om jag alltför sällan svarar tillbaka. Jag funderar ibland på om skulle fortsätta skriva om det inte vore för det gensvar jag får.

Ofta får jag kommentarer som går rakt in i hjärtat. Som gläder, värmer och berör. Ibland händer det att jag får kommentarer som är lite mer svårsmälta.

En sådan kommentar fick jag via facebook på mitt inlägg innan jul. Genom ett missförstånd hade en läsare uppfattat min text och bilden på de två vågskålarna som en "...inbjudan till att förväxla värdet/existensen med förmågan/avvikelsen". Den kommentaren fick mig att tänka. Först tänkte jag mest hur mitt inlägg kunde uppfattas på det viset? Jag tror ju att en människas värde ligger just i det att hon finns till, oberoende av förmågor och prestationer.

När vi så småningom rett ut missförståndet fortsatte mina tankar, fast nu på ett annat plan och egentligen frikopplat till själva kommentaren. Jag vill rannsaka mig själv: Finns det saker jag gör, säger, skriver som bottnar i tanken att människans värde faktiskt beror på hennes förmåga, prestation? I så fall vill jag veta det för att kunna ändra det. Jag vill att mina handlingsmönster reflekterar det jag tror på; ett orubbligt människovärde. Jag anar att det är ett livsprojekt....    

  
Jo, klart jag vill att Benjamin ska kunna äta. Klart jag vill att  han ska vara en kille med förmågor och begåvningar. Men jag vill inte att Benjamin ska vara någon annan än precis den han är - Benjamin! 

Som har namnsdag idag!

Namnsdagsbarnet själv har för övrigt blivit förkyld. Han snorar och har feber och... kräks!

God Jul!

Benjamin och hans systrar önskar alla läsare en riktigt god jul!

De två vågskålarna

Först var det det här med maten, att Benjamin inte äter. Sedan kom det här med utvecklingen, att Benjamin inte riktigt hänger med i utvecklingen. Två områden som jag (vilket ni vet...) under hela Benjamins liv av och till känt oro, frustration och rädsla inför och haft många funderingar över.

Det är som en sådan där gammeldags våg med två vågskålar. Är det mycket fokus på det ena så blir det andra lite lättare.

Just nu, så här några dagar inför julen - den stora ätandets högtid (hoppas att ni kan läsa in mina ironiska undertoner) väger det här med Benjamin och maten mycket lätt.

Det beror på att den andra vågskålen har blivit desto tyngre!

Benjamins utvecklingsförsening blir oss nämligen allt tydligare. De senaste dagarna har känslan krupit närmare. En känsla som sakta men säkert håller på att landa i en visshet. En känsla av att det inte bara handlar om en utvecklingsförsening vilket i så fall skulle innebära att Benjamin kommer att ta igen, komma ikapp. En känsla av att det är något mer, något annat. Som Benjamin inte kommer att ta igen. Någon form av utvecklingsstörning alltså.

Denna vågskål tynger ner allt mer och lyfter upp den andra vågskålen. Att Benjamin inte äter. Det väger lätt!

Långsamhetens lov!

För fyra månader sedan vågade Benjamin föra mat till munnen!

För en månad sedan vågade han ha mat mellan läpparna utan att hålla i den med händerna med händerna!

Idag, på sin dopdag, vågade Benjamin för första gången ha mat inne i munnen! Närmare bestämt en hel centimeter "pommes pinnes" som han hade inne i munnen uppemot en halv minut - med stängd mun!

Han tuggade inte - det vet han ju inte hur man gör. Han svalde inte heller - han har ju hittills bara svalt flytande föda. Men han kräktes inte heller, och såg inte ut att tycka det var alltför obehagligt.

Det går inte snabbt. Det går snarare väldigt långsamt. Här skulle det kunna vara på sin plats med en klok och tänkvärd reflektion över långsamhetens lov. Med en hänvisning till boken med samma titel:

"Vem hinner egentligen njuta av livet? Vad händer med den som alltid tvingar sig att vara effektiv eller nyttig? Varför pratar så många om sin längtan efter långsamhet för att i nästa sekund jaga vidare genom livet?"

Men den reflektionen får ni stå för själva. För själv är jag just nu bara irriterad på den oändligt långsamma långsamheten när det gäller Benjamin och maten.

Barnkalas!

Storasyster har fyllt 5 år och haft både vuxen- och barnkalas. Kalas handlar en del om att äta gott och när man är 5 år - också om att äta rätt Och då menar jag inte näringsriktigt rätt utan rätt till färg och form. Jag och Frida har de senaste veckorna hållit till i köket och bakat; prinsesstårta, chokladtårta, rulltårta, lussekatter, och vaniljbullar. När vi inte bakat har vi pysslat; marsipanrosor, rosa maränger, chokladbollar rullade i rosa glitterströssel och godispåsar...

Benjamin har också varit med i köket. Kletet kring munnen, bör jag dock tillägga, är inte han själv skyldig till. Det har hans envisa mamma kletat dit i ännu ett lönlöst försök...

Det har varit roligt att baka och pyssla. Det absolut roligaste är ändå att diska efteråt (tycker Benjamin alltså, inte jag...) Att få leka med vatten är så roligt att han skrattar högt!

 Vi är mycket stolta och nöjda med resultaten och glada över kalasen!

På bankalaset idag fick de små prinsessorna dekorera sin rulltårtebit själva med spritsad grädde, marsipanrosor, mash-mallows, gelehallon och rosa-vita sockerkulor. Vindruvor och banan fanns också som alternativ men de fick lillasyster äta upp efteråt för de i princip var orörda..

Alla njöt av godsakerna med god aptit. Alla utom Benjamin... Hans kost har idag bestått av Enfamil. Kolhydraterna i Enfamil utgörs av gelatiniserad risstärkelse speciellt behandlad för att minska/stoppa kräkningar. Detta sker genom att risstärkelsen tjocknar i magens sura pH-miljö. För Benjamin är förkyld, hostar och ... kräks!