Den som gapar efter mycket...

Benjamin och hans systrar var lite sjuka i början av veckan. Förkylningar och lite stök i magen. När man är sjuk har man ju sällan någon vidare värst bra aptit och matintaget hade varit snålt för alla tre under några dagar. Så är det bara!

Men idag hade det tydligen vänt för Benjamin vad gäller aptiten. Jag hade varit borta under dagen då Benjamin hade gjort slut på en hel påse med 5 dl av den sorten med lite för hög kopparhalt. Sedan slukade han 2 dl av den sorten med lite för hög halt av mangan. Vid kvällsmat hade han alltså fått i sig hela 7 dl. Mer än väl tillräckligt! Men matintaget under dagen hade gjort mig både glad och ivrig så jag hade hällt upp en flaska till med 2 dl av en av sorterna som innehåller lite för mycket bly.

Eftersom Bosse skulle vara borta på kvällen var det jag som hade kvällspasset. Jag brukar passa på att låta barnen bada sådana kvällar. Det är praktiskt för man vet liksom var man har dem då... Dessutom gillar dom att bada alla tre. Det är en ren fröjd att se dom leka i badkaret. Storasyster lekte djursjukhus med plastgrodorna. Lillasyster och Benjamin övade sig i att dricka badvatten ur mugg. (Det går bäst för lillasyster kan jag ju tillägga.)

Benjamin var tröttast så han fick komma först upp från badet. Medan jag smorde in hans molluskelbeklädda kropp gav jag honom flaskan för att se om han möjligen ville ha mer. Det ville han! Han fick ligga en lång stund på skötbordet klunka i sig. Ju mer han klunkade desto gladare blev jag. (Jag blir alltid glad när Benjamin dricker. Det fanns en tid när han knappt gjorde det... men idag blev jag nästan upprymd när han närmade sig 8 dl på en dag...) Bebisar har för övrigt en förmåga som försvinner med tiden, nämligen att ligga på rygg och dricka samtidigt. Det kan Benjamin fortfarande.

När jag hjälpte honom att sätta sig upp hann jag tänka tanken att ta det försiktigt eftersom han ätit så mycket. Mer hann jag inte tänka förrän han hulkade till. Och sedan kom det.... Som en fontän sprutade maten ur honom. Det blev alldeles tyst. Så ännu en kaskad. Innan Benjamin börjar gråta...

Några sekunder och dagens matintag har halverats. Jag blir handlingsförlamad och står alldeles stilla en lång stund. Dels för att avvakta ännu mer och dels för att jag inte vet var och hur jag ska börja. Det är kräk överallt. Kräk på Benjamin som jag fortfarande håller ett stadigt tag om. Kräk på skötbordet som han ju fortfarande sitter på. Kräk på pyamasen, på handduken. Kräk på mig. Hela mig. Allt från inneskor till underkläder. Kräk på blöjförrådet, på blöjpåsen, på golvet, på badrumsmattorna, på väggen, på duschdraperiet, på pottan och framför allt kräk på golvet.

Doften av kräk gör mig lätt illamående och jag stänger av alla känslor och låter en mycket handlingsinriktad och praktiskt del av mig själv ta över i kaoset. Men var ska jag börja?

Storasyter uppfattade att detta var ett kräk utöver det vanliga. Hon märker mina dilemma, kliver upp ur badet, ber om ett par stumpor (så att hon kan kliva i kräket) och börjar hjältemodigt att torka bort det värsta så att jag kan klä av och sätta ner Benjamin i badet igen. Klä av mig själv, fylla en tvättmaskin och ta fram en ren handduk till lillasyster som uppenbarligen tröttnat på att vara ensam i badet.

Till slut kom de i säng i alla fall alla tre. Trötta, rena, torra och mätta(!) Först efteråt lade jag märke till att jag fullföljde resten av nattningen i bara underkläderna;)

Hur blev det såhär? Vad var det som hände? Varför kunde jag inte nöja mig med att vid kvällsmat konstatera att Benjamin ätit bra idag. Varför hällde jag överhuvudtaget upp en flaska till? Varför erbjöd jag honom den  liggandes på rygg? (Det fanns en tid då jag tyckte att ryggläge fungerade bäst för Benjamin eftersom Laryngomalacin till viss del var lägesberoende men det var ju två år sedan den försvann)

Vad är det som gör att vi föräldrar -jag är nämligen övertygad om att jag inte är ensam - lite för ofta vill att våra barn ska äta lite till. Det gäller inte bara vi som har barn som faktiskt har ätsvårigheter. Det gäller också friska barn.  Jag vet för jag har två sådana barn och jag gör det där också; "Bara en sked till.. En till mamma, en till pappa. Oj här kommer ett flygplan... in i munnen med det!"

Varför slår min tävlingsinstinkt till med full kraft? Det är väl ingen tävling heller? Eller vinner jag kanske något fint pris om Benjamin äter 9 dl på en dag? I så fall är jag lååångt ifrån det priset idag.

Den som gapar efter mycket...

Rispuffar....

Benjamin har kommit på att man kan smula sönder... knäckebröd, smörgåsrån, digestivekex, skorpor. Allt som kan smulas sönder blir helt söndersmulat. Det bli väldigt smuligt. Smulor överallt utom i Benjamins mun.

Vi har därför fått en ny favorit att lägga på Benjamins talrik. Rispuffar! Dom är bra! Dom smular inte. Och dom är tydligen lagom små och lagom "hala" för att komma långt in i Benjamins mun. Så långt in att han kräks.

Då berömmer och uppmuntrar vi honom! Vi torkar bort de största kräkpölarna och ger honom direkt fler rispuffar. Klädbytet och upptorkandet får vänta. Han har kräks av mat och det är bra. Det betyder att han återigen har utmanat sig själv. Vågat ha ny mat på nya ställen i munnen. Trägen vinner!

Helg och vardag!

Inte en endaste blöja i sikte! Inget kladd eller spill. Inga avbrutna samtal, ingen som ropade på mig, ingen som drog i mig. Inget gnäll och inget tjat. Ingen som kladdade ner mina glasögon eller drog ut mina örhängen. Inget letande efter nappar, varken på dagtid eller nattetid. Ingen matlagning, ingen disk, ingen tvätt...

Vi har haft barnvakt hela helgen!!! 

För första gången sedan Benjamin föddes har vi varit borta över natten tillsammans. Var för sig har vi naturligtvis varit utan barnen både en och flera nätter men inte tillsammans.

Så länge vi sondmatade Benjamin kändes det inte aktuellt att lämna över matningen överhuvudtaget. Och de första månaderna efter att vi slutat sondmata kändes matsituationen alldeles för skör för att vi skulle vilja lämna över den till någon annan för någon längre tid. Och sedan kom Lillasyster!

I julas slutade jag amma Klara. Ett betydligt mer harmoniskt amningsavslut än förra gången. När Benjamin var liten upprätthöll jag mjölkproduktionen med amningspump i ett par månader i hopp om att han skulle kunna börja amma. Jag hyrde en elektronisk variant från BB. En dag åkte den i golvet och slutade fungera. Det blev en signal för mig att sluta med det som jag inte gillade, nämligen att pumpa. Det fick mig att känna mig som en riktig kossa och kan än idag rysa åt minnet av den förhatliga maskinen. (Vilket inte innebär att jag tycker att det är en fantastisk apparat i de situationer där den gör verklig nytta!)

Så nu var vi alltså redo igen för lite tid tillsammans på tu man hand. Bara vi två. Vi två tillsammans med några hundra andra för att lyssna på den ortodoxe teologen metropoliten Kallistos Ware med flera tala under temat "Vilket djup av rikedom hos Gud"

Fulltankade med det som småbarnsföräldrar så ofta får låta stå tillbaka återvänder vi direkt in i vardagen igen. Tillbaka till den vardag som jag älskar över allt annat. Tillbaka till den vardag som jag, om jag förlorade den skulle göra vad som helst för att få tillbaka, om så bara för ett ögonblick. Tillbaka med lite mer visshet över att det är just blöjorna och kladdet och gnället som är det viktigaste i mitt liv just nu. Tillbaka med lite mer kärlek,  tålamod och ödmjukhet (det räcker säkert ända till imorgon;) Tillbaka med mycket mer tacksamhet!

Tillbaka till en vardag med begynnade förkylningar hos de små, förkylning med feber och för Benjamins del.... kräk. Sist men inte minst... tillbaka till en liten 1-åring! Lillebror har varit storebror i ett år, men jag minns det som igår. 

Grattis Klara! 

Tungmetaller i sondnäring

Jag skulle tro att Benjamin egentligen kan dricka allt som går att dricka ut en nappflaska, men eftersom han även dricker begränsat så väljer vi att enbart ge honom näringsdrycker och sondnäring. Det känns bra att veta att de där dryckerna innehåller allt som han behöver.

Allt han behöver och tydligen lite till .....

Livsmedelsverket har idag presenterat en rapport som visar att det finns tungmetaller i drycker avsedda för barn, däribland sondnäring. Halterna överskrider inte de lagstiftade värdena men kan ändå innebära en hälsorisk för små barn. Livsmedelsverket råder därför föräldrar att variera barnens mat samt att variera mellan olika märken. 

Att variera barnens mat... det är som ni förstår lättare sagt än gjort när det gäller Benjamin.

Däremot varierar vi faktiskt mellan olika märken. Vi har för närvarande 4 olika sorters sondnäring och näringsdrycker i skafferiet till Benjamin. Tre av dem håller på att ta slut. Jag hade faktiskt tänkt att vi ska göra slut på det jättelager vi har (på grund av ett missförstånd vid en beställning) av den fjärde sorten innan vi beställer nytt av de övriga. Efter en snabb genomgång av livsmedelsverkets rapport tänker jag att vi nog ska beställa så vi har alla fyra sorter hemma och kan variera Benjamins mat (och därmed intag av tungmetaller).

I en av de sorter som Benjamin dricker (Fresubin Energy Fibre) är kopparhalten för hög. Tillverkaren har tillsatt koppar eftersom för tidigt barn löper högre risk än fullgångna spädbarn att drabbas av kopparbrist under nyföddhetsperioden, vilket motiverar viss tillsatts av koppar i sondnäringen. Men barn som inte är födda för tidigt och är nyfödda behöver inte koppar. I rapporten från livsmedelsverket läser jag att "Koppar i höga halter kan orsaka mag-tarmproblem i form av magsmärtor, kräkning och diarré. Långvarig/kronisk exponering kan orsaka leverskador."

I en annan av de drycker som Benjamin får (NutriniKid Multifiber) är halten av mangan för hög."Intag av mangan i höga halter kan skada nervsystemet. Spädbarn och småbarn är särskilt känsliga för dessa effekter eftersom deras hjärna och nervsystem är under utveckling. Små barns förmåga att reglera upptag och utsöndring av mangan är, till skillnad från vuxnas, inte fullt utvecklad. När denna förmåga har utvecklats fullt ut är idag inte känd. Små barn kan därför av flera anledningar vara särskilt känsliga för manganets negativa effekter."

Alla produkter som testades (alltså all mat som Benjamin dricker) innehöll bly, i låga men inte negligerbara mängder. "Bly i höga halter kan skada nervsystemet och spädbarn och småbarn är särskilt känsliga för dessa effekter eftersom deras hjärna och nervsystem är under utveckling."

Den enda näringsdrycken som blev särskilt utpekat i livsmedelsverkets råd var Minimax, en produkt som vi inte använt själva) vilken innehöll arsenik i halter som innebär att ett barn som får hela sitt näringsintag från produkten får ett intag tre gånger över det hälsobaserade riktvärdetav arsenik. Livsmedelsverket ger ett "tillfälligt råd till vården att om alternativ finns, inte ordinera MiniMax barnsondnäring/Nestlé som enda näringskälla, tills halterna av arsenik har sänkts."

Koppar, mangan, bly, arsenik....Det är klart att jag blir ledsen och till viss del orolig över innehållet i rapporten. Självklart ska ingen barnmat innehålla dessa ämnen alls. Men särskilt allvarligt tycker jag att det är med skadliga ämnen i produkter som är avsedda för fullnutrition. När föräldrarna av olika anledningar inte har möjlighet att variera barnens mat.

Jag väljer ändå att inte bli upprörd över rapporten från livsmedelsverket. Jag tror att de tungmetaller och andra skadliga ämnen som tyvärr finns i  vissa plastleksaker, elektronik, hygienprodukter m.m. kan ha långt mer skadliga konsekvenser för våra barn.

Dessutom kan jag inte låta bli att tänka på de barn som tillverkar våra prylar eller sorterar vårt elektronikavfall på soptippar i andra delar av världen.  De är i direktkontakt med dessa ämnen varje dag. För dessa barn finns det verkligen anledning till oro! Det är deras kroppar, deras nervsystem som tar stryk. Den smärtsamma insikten är att deras kroppar och liv förstörs på grund av oss som konsumerar. Vi är fast i ett konsumtionsmönster och ett system som är långt svårare att bryta är vad det är att fotsätta variera Benjamins mat så långt det är möjligt.

Benjamin för sin del varierar sin mat så gott han kan och jag tycker faktiskt att han gör det på ett strålande sätt:

Tänder hit och tänder dit...

Det var vid frukosten häromdagen som jag fick för mig att kolla om det var fler tänder på gång för Lillasyster. Kanske var det tandsprickning som orsakat den senaste tiden gnäll och gråt? Jo men visst! Fyra nya tänder på gång i överkäken och i underkäken hade en liten tand tittat ut bredvid de två som funnits där ett tag. Fem nya tänder på samma gång! Då kan man väl få vara lite kinkig;)

Vid tandborstningen några minuter senare fick jag för mig att kolla om det fanns några lösa tänder hos Storasyster. Och minsann - de små mjölktänderna därnere, de som precis fått sällskap hos Lillasyster, de var nu lösa på Storasyster. Den ena var faktiskt väldigt lös. Nu vickar hon så ofta hon kommer åt och jag för min del kan nästan känna i min egen kropp, känslan av att ha en lös tand att vicka på.

Jag blev alldeles upprymd och fick lust att både skratta och gråta på en och samma gång. Mjölktänder som kommer och mjölktänder som försvinner... Än en gång blev jag påmind om hur livet pågår mitt framför mina ögon. Alldeles nyss var det ju Storasyster som fick sina första tänder. Och nu ska hon tappa dom. Hon håller på att bli stor (och ägnar just nu mycket tid åt att fundera på hur tandfen ska komma in i vårt hus den dagen som hon tappar sin första tand) precis som Lillasyster också håller på att bli stor.

Senare samma dag räknade jag Benjamins tänder. Bara det att jag fick komma åt att räkna dem är faktiskt inte alls självklart. Länge hade vi ingen aning om hur många tänder han hade, än mindre kom vi åt att borsta dem. Jag räknade till 16 tänder vilket är precis som det ska.(Och vad gäller tandborstningen så är den inte mer krånglig än för många andra barn i samma ålder.)

Osökt kommer jag in på någon som i sammanhanget är mycket mer intressant att berätta. Benjamin har börjat använda sina tänder! Han biter i mat. Havreringar, knäckebröd, skorpor, majskrokar. Han biter så det knakar och knastrar och munnen fylls av smulor. Han är noga med att spotta ur alla smulorna men han kräks inte. Och han är inte nämnvärt bekymrad. Tvärtom gör han det om och om igen. Han tycker det är roligt. Och jag tycker att det är roligt. Vi leker tillsammans men jag tror att han är lika medveten som jag om att det mitt i leken ryms ett stort allvar.

Själv har jag, apropå tänder, lyckats skapa en ny vana i mitt liv. Efter att i många år haft en slags ambition om att använda tandtråd åtminstone lite då och då (men så gott som aldrig gjort det) är nu borstningen med mellanrumsborsten nästan lika självklar som den vanliga tandborstningen. Det är jag väldigt stolt och nöjd med (och för alla er som forfarande dras med dåligt samvete över den där tandtråden som bara ligger och samlar damm kan jag rekommendera att prova en mellanrumsborste. Mycket smidigare!)

Nu är glada julen slut, slut, slut.

I lördags var det julgransplundring. Först bakade vi ut den sista pepparkaksdegen och drack upp den sista glöggen tillsammans med de sista lussebullarna. (Alla utom Benjamin förstås. Han får oss att påminnas om att julen faktiskt inte handlar om mat!)

Sen dansade vi runt granen innan vi klädde av den och kastade ut den i kylan. Men han kommer igen, vår gamle vän, för det har han ju lovat.

Tills dess gläds jag av minnen från julen och njuter av bilder på tomten och hans allra sötaste små nissar!

Benjamin skrattade högt när han såg vad som fanns i paketet!

En morgontur i pyamas, inte ens julgranen har vaknat ännu...

Oväntad men uppskattad julklapp inköpt på second-hand. Det gillar jag!

En sista dans innan julgranen kastas ut!

Gott nytt år!

Det har visst blivit ett nytt år...  2013. Säger dom som vet. Våra planer för nyårsafton försvann en efter en på grund av egna och andras sjuka barn och deras trötta föräldrar. När det dessutom regnade oavbrutet i tre dygn blev jag extra trött. Jag gick faktiskt och la mig vid 10-tiden på nyårsaftonen. Och tänk- det blev ett nytt år trots att jag inte märkte det! "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Att det blivit ett nytt år märks i alla fall på vår nya årsplan som hänger på väggen i köket. Så gott som alla 365 rutorna på den 50 x 70 centimeter stora årsplanen är tomma. Storasyster har visserligen noggrant fyllt i de viktigaste dagarna: "Klara 1", "Benjamin 3" och "Frida 6", i övrigt är det tomt. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Jag gillar årsplanen, vi har haft en likadan i flera år nu. Jag gillar att varje dag bara är en liten ruta. Lagom att fylla i en, eller kanske två saker per dag. För att påminnas om att det är ungefär det man hinner. Jag gillar att ha alla dagar på ett ställe. För att påminnas om att ett år går ganska fort. Eller påminnas om att det kommer fler dagar när jag blir stressad över det jag inte hinner med (och det är inte lite det!) "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Det händer emellanåt att jag bara står och tittar på årsplanen. Det som vi kallar tid. Jag tittar för att få grepp över dagarna, veckorna och månaderna som rusar fram. Jag tittar för att få överblick över dagarna (och livet i dem). Minnas dagar som gått och se fram mot dagar som kommer. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Men nu är ju nästan alla rutor fortfarande tomma så det är inte mycket att se på... Det är tomt! Inga läkarbesök. Inga viktkontroller. Ingen Bvc. Ingen mer träff med psykologen. Inga besök hos logopeden. Ingen kallelse till småbarnsteamet. Ingen remiss till Folke Bernadotthemmet. Tomt på tider. (Men ändå fullt upp - tro inte annat;) Det ska bli intressant att se vilka tider av den här karaktären jag kommer att se tillbaka på när jag rullar ihop årsplanen för 2013 för att sätta upp årsplanen för 2014. Och framför allt intressant vad dessa tider kommer att föra med sig. Den som lever får se. "Som drömmar flyr, så ilar våra år..."

Gott nytt år!

Julmaten

Det var inte mitt fel att Benjamin hade svårt att äta när han var liten. Det är inte mitt fel att han fortfarande inte äter fast föda. Jag vet det. Det är inte mitt fel! Men jag kan ändå inte låta bli att le och stolt påpeka att lillasyster, 11 månader, minsann äter hon. Jag upphör inte att förvånas, fascineras och glädjas åt hennes matlust. Åt det fullkomligt naturliga sätt som barn upptäcker världen - genom att stoppa den i munnen.

Benjamins ovilja att smaka på mat framstår i ljuset av lillasysters matlust som så fullständigt onaturlig som den faktiskt är.

Jag blir glad, liksom upprymd när jag ser henne mumsa i sig läckerheter från julbordet och berättar gärna för alla som vill lyssna att hon faktiskt äter både brysselkål och Janssons!

(Och jag vill gärna berätta, för att övertyga mig själv, och  någon som eventuellt tvivlar, om att det faktiskt inte är mitt fel att Benjamin inte äter. Om det vore det så skulle ju lillasyster i rimlighetens namn inte heller äta...)

Storasyster, 5 år, äter också. Men absolut inte brysselkål och Janssons! Hon är en riktig liten gottegris, hennes ögon som lyser som solen när det vankas sötsaker. Hon har inga problem med att äta både lussekatt, pepparkaka, mandelkaka, fruktkaka, bondkaka samt alla sorters choklad och julgodis vid ett och samma tillfälle.

Benjamin har varken ätit brysselkål eller Janssons i jul. Inget annat heller för den delen. Men han roar sig ändå vid matbordet. Se här:

För säkerhets skull bör jag väl tillägga att snapsglaset redan var tömt när Benjamin fick det.

Två små sjuka....

I mellandagarna blev först Benjamin och sedan lillasyster sjuka. Febriga och hostiga. Trötta och eländiga. Ledsna och ynkliga. 

När jag tänker tillbaka på den gångna hösten så kan jag bara minnas att Benjamin varit sjuk en enda gång innan. Det är stor skillnad det om man jämför med förra vintern då det kändes som Benjamin var sjuk var och varannan vecka. Eller vintern 2011 då Benjamin var inlagd med RS-virus två gånger.

Idag har de i alla fall piggnat till båda två. Benjamin har varit på förskolan igen och lillasyster tyckte väl att hon hade vilat färdigt efter några dagar med feber och ville absolut inte sova på eftermiddagen. Storasyster är på semester hos mormor och morfar ett par dagar. Själv funderar jag på vart det gamla året tog vägen. På nyårsafton gick jag och la mig klockan 22. Det var nog det klokaste, men inte det roligaste,  jag kunde göra.