Kanalparallella kurvor.

Jag har tre barn. Storasyster Frida vägde 2850 gram och var 48 cm lång när hon föddes, Benjamin vägde 2440 och var 46 cm lång. Lillasyster Klara, tungviktaren, vägde 3030 gram och var hela 50 cm när hon föddes för ett drygt år sedan.

Jag har tre små barn. På de tillväxtkurvor som BVC använder ligger mina barns kurvor på -2, -3,5 och -1 På tillväxtkurvorna finns det ett tjockt streck i mitten. Det är den genomsnittliga längden och vikten bland de barn som ingick i den studie där kurvorna togs fram. Jag tycker mig så ofta möta en slags tanke att det är det där tjocka strecket i mitten som barnens viktkurva ska ligga på. Men det är så helt irrelevant, det är ju bara ett genomsnitt... 

Jag har tre små barn med kanalparallella kurvor. Det var ett fint ord som läkaren använde i höstas när hon kommenterade Benjamins vikt och längd. Kanalparallell. Idag, 2,5 år gammal väger Benjamin 9700 gram och 81,5 cm. Inte smal men liten. Kanalparallella kurvor!

Lillasysters kurvor är också kanalparallella. Ändå har BVC-sköterkan de tre senaste gångerna som vi har varit med Lillasyster på BVC  tittat på tillväxtkurvorna och kommenterat något om maten. Första gången rekommenderade hon gröt. Andra gången tipsade hon om att lägga rapsolja i maten. Idag frågade hon om Klara hade varit sjuk. Vis av erfarenhet så försöker jag faktiskt skita i vad hon säger. Jag vet att Klaras vikt och längd låg på -1 när hon föddes. Jag vet att jag i början ammade ofta och länge, hon frodades och gick upp i vikt och hennes kurvor snuddade vid det tjocka strecket i mitten. (Faktum är att hon inte ens gick ner i vikt de första dygnen vilket man annars brukar räkna med). Jag vet att vi har låtit henne utforska den svåra konsten att äta på egen hand. Nu äter hon det mesta själv och kurvorna har planat ut till - just precis -1. Kanalparallella kurvor! 

För en tid sedan berättade en av mina vänner om "BVC-tantens ord som ekade i huvudet " hon går upp i vikt för långsamt och följer inte sin kurva ( hon ligger - 1)." Jag blir så provocerad av uttalanden som detta, från det min vän fick höra från BVC. Från de som borde veta bättre än att skapa oro hos föräldrar till fullt friska barn som är glada och pigga. Från de vars uppgift borde vara att stärka föräldrars tilltro till att barn är fullt kompetenta att själva äta vad de behöver om de bara får rätt förutsättningar. Och föräldrar som är oroliga över vikten tror jag har tyvärr ofta har svårt att ge rätta förutsättningar. 

Jag vill uppmana alla tillväxtkurvfokuserade BVC-sköterskor och läkare att tagga ner! Jag vill uppmana alla föräldrar till friska och pigga barn att ifrågasätta kommentarer om vikten, kurvorna och maten. Jag ångrar så att jag inte gjorde det själv på BVC  tidigare idag!

Och finns det någon som läser detta som är mer insatt i de där tillväxtkurvorna som säger emot mig så varsågod!

Upptaget

Jag har nog ringt flera hundra gånger de senaste veckorna. Bara upptaget. Hela tiden. Utom en gång då jag hade slagit fel nummer och kom till lokaltidningen.  Det var inte dit jag skulle. Det var till barn-och ungdomsmottagningen för att beställa tid för återbesök. Det är nya rutiner nu - att man ska boka det själv. Telefonnumret stod tydligt tryckt på den kopierade lappen.

Till slut ringer jag växeln på sjukhuset och förklarar mycket vänligt mitt dilemma:

"Jo, sist vi träffade läkaren fick vi ett telefonnummer dit vi skulle ringa för att själva boka återbeök framöver. Jag har ringt väldigt många gånger men det tutar bara upptaget precis hela tiden. Vad tycker du att jag ska göra?"

Vilket nummer är det du ringt frågar den vänliga kvinnan i växeln. Jag uppger numret och hon blir tyst.

"Jag måste be så väldigt mycket om ursäkt. Du måste ha fått gammalt nummer. Vi har bytt växelsystem och det du ringt finns inte längre i bruk."

Vi suckade tillsammans. För att vi fått fel nummer och för att det inte fanns någon hänvisning på det gamla numret.

När jag väl fick det rätta numret så förklarade jag vänligt för sekreteraren på barn- och ungdomsmottagningen vad som hänt. Den vänliga kvinnan i telefonen blev tyst och sedan sa hon lågmält: "Jaha - det är därför vi tappat så många patienter den senaste tiden!"

Jo, hon sa faktiskt så. Ett nytt sätt att spara pengar på kanske? Kreativa politiker i så fall;)

Sedan visade det sig att Benjamins läkare ändå inte hade tider förrän om en dryg månad men nu blev det i alla fall bokat. Vad gäller kallelse till logoped och till småbarnsteamet som båda skulle komma i februari så har vi fortfarande inte hört någonting.

De sitter väl fast i sina egna växelsystem kan jag tänka....

Rättvisemärkt

Vi bakade kakor idag, jag och barnen.  Det var visserligen mest jag och Storasyster som bakade men Benjamin och Lillasyster stod på var sin stol och "hjälpte till".

Benjamin hällde i ett obevakat ögonblick ut allt vaniljsocker på köksbänken och började gräva i det med sina små fingrar. Det fick han ju gärna göra, men jag hade fullt sjå med att hålla systrarnas händer från sockret. De hade gärna velat komma åt det söta för att njuta av det goda!

Rättvist!

Benjamin lekte också med en tesked vilket han ofta gör. Han gillar att ha skedar och bestick (och massa andra saker också för den delen) i munnen - så länge det inte är någon mat på dem! Så fick jag för mig att prova att ge honom lite vaniljsocker på teskeden. Och till min förvåning vände han inte bort huvudet. Han nosade lite försiktigt och sedan fick jag faktiskt stoppa in skeden med två-tre vaniljsockersmulor på i munnen några gånger.

Då blev det fart på systrarna som minsann också ville bli matade med vaniljsocker. För det ska ju vara rättvist! Först började jag protestera - man kan väl inte mata barn med socker heller! Sedan fann jag mig och gjorde det hela väldigt rättvist. Lika och rättvist. En uns vaniljsocker till Storasyster, ett uns till Benjamin och ett uns till Lillasyster. Systrarna tröttnade ganska snart. De kände väl knappast smaken kan jag tänka. Sedan tröttnade Benjamin också. Då fick Storasyster slicka skålen, Lillasyster fick ett äpple att knapra på och Benjamin fick hjälpa till att stoppa tillbaka sockret i burken. Olika men rättvist!

Ps. Själv åt jag säkert 10 nybakade kakor när de andra inte såg på. Det var väl inte mer än rättvist!

Lisebergsbanan och Göteborgsvarvet...

Eftersom Benjamin är sen i språkutvecklingen försöker vi använda tecken som stöd. Ibland är vi mer motiverade, ibland mindre.  Häromdagen hände något som verkligen ökade motivationen. Benjamin kom till oss och visade tecknet för bajsa. Och faktiskt så var det dags för blöjbyte!

Det var första gången som Benjamin så tydligt kommunicerade genom tecken. Han kan visa att han förstår genom att härma när vi gör tecken för t.ex sova eller bada men nu var det han själv som tog första initiativet. Det gjorde mig så glad!

Bajsa

Ett lustigt sammanträffande är att lillasyster, 17 månader yngre, gjorde samma sak bara några dagar tidigare. Hon satt i barnstolen och gjorde tecknet för bajsa. Jag hade inte märkt att det var något sådant på gång så jag tog det först inte på allvar. Men så fick jag för mig att ändå kolla och mycket riktigt så var det dags för blöjbyte!

När Klara gjorde tecknet så blev jag också glad och fick mersmak. Ungefär som när man åker Lisebergsbanan. Det går fort, man blir upprymd och vill åka igen och igen och igen. Härligt! Roligt! Mer!

När Benjamin gjorde tecknet var det som att gå i mål efter Göteborgsvarvet. Det tar tid, det kräver träning, vilja och uthållighet. Man är stolt och hoppas att man får vara med om det igen. Pust! Äntligen! Det gick!

Modiga föräldrar

Jag är med i en grupp på facebook som heter knapphålet. Ett namn som vid första anblicken kanske leder tankarna till sådana hål som finns på kläder. Men namnet syftar till hål som finns på människor. Hål där det sitter eller har suttit en knapp genom vilken det lilla barnet får eller fått sin mat. Gruppen är till för oss som tror eller vill tro att våra barn kan äta själva och av fri vilja.

Just nu haglar inläggen i gruppen. Det är nämligen två barn vars föräldrar tagit det modiga beslutet att prova sondavvänjning. De sondar mindre och vet ni vad... barnen äter mer!!!

Inte mycket. Det handlar till exempel om 16 corn flakes. Men vi 47 medlemmar i denna gruppen vet att 16 corn flakes är helt fantastiskt! För att inte tala om 3 dl gröt. Tre deciliter!!! Det låter kanske enkelt det här med sondavvänjning men det är det sannerligen inte. Att sluta sondmata sitt barn är så grymt modigt. Och mod - det vet ni - är inte att inte vara rädd utan att göra något trots man är rädd.

Förutom att vi delar tips och erfarenheter så är det just nu många inlägg i stil med:"Heja er!", "Lycka till!" och "Kämpa på!" Jag har skrivit flera sådana inlägg. För jag hejar verkligen på dessa barn och deras föräldrar. Jag önskar dem lycka till och vet att de måste kämpa på. Det är ett maraton i tålamod och de kommer att gå igenom stunder av tvivel och förtvivlan. Men jag tror att de kommer att lyckas. Jag vill tro att varken Alve och Julia har kvar sin knapp när sommaren kommer! Då äter dom glass och smultron som alla andra barn. (Alla barn äter väl glass;)

Men mitt i glädjen över de andra så finns ett litet stråk av sorgsenhet, ja, kanske rent av lite avundsjuka. Varför började inte Benjamin att äta när vi slutade sondmata? Och när kommer han börja... jag har faktiskt svårt att tro att det blir vare sig glass eller smultron denna sommaren heller. Men ok, vi gör ett försök; "Heja Benjamin!"

Sidan 184

Jag kom till sidan 184. Sedan var jag tvungen att ta en paus för att torka bort tårarna och dricka en kopp te för att sortera tankarna.

"Inte förrän jag försökte tala insåg jag att halsen var skinnflådd och kliade. De hade förmodligen stuckit ner en slang för att pumpa magen fri från osmälta piller. De var aldrig varsamma. Jag hade sett hur de gjorde och ett par gånger hade jag varit så gott som vid medvetande när de gjorde det på mig. Som om de inte begriper att strupens väggar faktiskt är ganska ömtåliga och blir skinnflådda och ömmar om man brutalt trycker ner saker på det där viset." (Ur Godnatt Finaste av Dorothy Koomson)

Nej, det var inte för att huvudpersonen försökt ta livet av sig. Jag började gråta för att stycket påminde mig om vad vi gjort med Benjamin. Om och om igen. Stuckit ner en slang i halsen på honom. Brutalt. För det går inte att göra på något annat sätt. En av oss höll fast honom och den andre stack ner slangen. Snabbt och brutalt. Annars skulle han hinna bli panikslagen och skrika så mycket att vi inte skulle klara det. Ibland försökte vi göra det när han sov. Inte för att han skulle sova sig igenom det hela för det gjorde han aldrig, men för att få ner sonden runt den kritiska kröken i svalget innan han vaknade. Kröken var svårast för där skulle sonden ha precis rätt böjning. Annars fastande den. Eller vek sig dubbel. Det hände också emellanåt att sonden istället för att föras ner i magsäcken tittade ut genom munnen. Det verkade vara det som var allra värst för Benjamin.När den kom ut genom munnen...

Så där höll vi på. Var och varannan dag. I nio månader. (Fast mest i slutet, när han var liten bebis drog han inte ur den så ofta och gjorde heller inte lika stort motstånd när vi skulle föra in den igen.)

Nu är det snart 1,5 år sedan vi slutade sondmata Benjamin men smärtan kommer fortfarande över mig ibland. Ett tag plågade det mig nästan dagligen. Nu blir det alltmer sällan. Men när jag läste stycket på sidan 184 kom det över mig igen. Då kom tårarna och smärtan över det som vi utsatte Benjamin för.

Jag vet hur jag ska sortera tankarna. Jag vet att det inte var något ont uppsåt. Vi trodde att vi gjorde det bästa för Benjamin. Vi trodde inte att vi hade något val! Jag vet också att det finns barn som går igenom mycket värre saker för att bli friska. Det måste vara ofattbart jobbigt för deras föräldrar att se. Men det finns en skillnad. Det som plågar mig är ju att vi gjorde det i onödan. Att det var jag som gjorde det! Hans egen mamma. Trots att det inte hade behövts. Inte så länge!

Ibland känns det som att detta är det värsta jag gjort i hela mitt liv. Mitt största misstag. Det trauma vi utsatte Benjamin för. Det är inte mitt fel men det är jag som bär smärtan. Det är inte jag som bär skulden men det är jag som ber om förlåtelse.

Att börja jobba igen...

-Mamma - är det vår i morgon? Förväntan i Storasysterns röst gick inte att ta miste på.
-Nej, det kan man inte säga - varför tror du det?
-Men mamma - du skulle ju börja jobba till våren?!

Även om våren dröjer ett litet tag ännu så ska jag alltså börja jobba igen efter min tredje, längsta och förmodligen sista föräldraledighet. Med Storasyster tyckte jag att hemmalivet blev lite för ensamt och enahanda att jag började jobba på deltid efter 9 månader. När Benjamin var liten höll jag på att bli deprimerad och utmattad av hemmalivet så då började jag jobba på deltid efter 3 månader. Nu har jag varit ledig i ett år och ska börja jobba på deltid igen.

Och det är minst sagt ett spännande jobb jag kommer tillbaka till!  Vi är i startfasen av två parallellprocesser; centralisering och decentralisering. På samma gång! De små enheterna ska bilda större administrativa enheter samtidigt som det stora samarbetet mellan alla enheter ska upphöra. Eftersom jag jobbar på förvaltningen inom det stora samarbetet kommer jag att få vara med om att stötta bildandet av de större enheterna samtidigt som jag också ska vara med om att avveckla min egen arbetsplats i dess nuvarande form. Spännande och sorgesamt samtidigt!

Helst av allt hade jag velat surra runt som en fluga kors och tvärs överallt och lyssna in alla förväntningar och farhågor. Jag skulle vilja ta del av handlingsplaner och strategier och sedan försöka bena ut, sortera och analysera det virrvarr av processer som kommer att äga rum på olika plan när vi står inför den komplexa och (antar jag) smått unika situationen att liksom genomföra förändringar åt två håll samtidigt. Större men också mindre. Mer självständighet men också mindre. Mindre administration men också mer. Färre chefer men också fler. Mer resurser men också mindre.

Dessutom har jag fått två nya kollegor under året och så ska min chef snart vidare till andra spännande uppgifter så det råder ingen brist på förändringar i arbetslaget heller.

Och så är det förändringar vad gäller pendlingen till jobbet. Men det har jag redan skrivit om i andra sammanhang, till alla möjliga och omöjliga instanser. Vad gäller den förändringen så kan jag bara hoppas att jag vänjer mig;(

Det är kanske tur att förändringarna vad  gäller Benjamin och maten är svåra att skönja för tillfället. Annars kanske jag hade blivit alldeles förändringstrött... och det vore ju dumt med tanke på jobbet!