Läkarbesöket

Benjamin stod mest vid dörren och ropade "Dä" (där) vilket sannolikt betydde att han ville tillbaka till rutschkanan i väntrummet. Lillasyster visade tecknet för sova och var allmänt klängig.

Läkaren var lite konfunderad precis i början när han var osäker på vilket av barnen som egentligen var Benjamin och om de var tvillingar;)

I övrigt gick mötet med läkaren från småbarnsteamet bra. Läkaren var tydlig med att han såg ätstörningen och utvecklingen som två spår vad gäller insatser. Det var positivt! Vad gäller ätstörningen var han uppriktig med att det inte fanns adekvat hjälp att få i vår region och såg en remiss till Folke Bernadottehemmet mest som en formalitet att klara av.

När det gäller utvecklingen så kommer vi förutom läkaren även träffa logoped, psykolog och pedagog också under våren. Eventuellt en arbetsterapeut också. Och kanske sjukgymnast. Dessa kommer sedan tillsammans diskutera hur de uppfattat situationen och komma fram till någon slags gemensam plan för uppföljning.

Jag är tillfreds med denna insats. Jag är glad för att få professionella bedömningar. Jag har vänner som tänker annorlunda. Som tycker att både barn och föräldrar ska få vara ifred och inte behöva utsättas för bedömningar och granskningar och kanske även diagnoser. Som menar att det kommer visa sig vilka eventuella särskilda behov som finns och att man kan ta ställning till det då. Som menar att en diagnos kan leda till med skada än nytta.

Så tycker inte jag. Jag tycker det känns skönt att bli tagen på allvar i våra frågeställningar. Jag tror inte att en eventuell diagnos kommer att tvinga in Benjamin i ett fack. Jag hoppas däremot att denna utredning kan bli ett stöd för oss att ge Benjamin de bästa förutsättningar att bli en trygg pojke med god självkänsla och gott självförtroende. Oavsett om det landar i en diagnos eller inte.

Ketchupeffekt!

Rubriken "ketchupeffekt" syftar tyvärr inte till Benjamins ätande. Det hade ju varit lite roligt om han helt plötsligt börjat vräka i sig ketchup så här vid 2,5 års ålder.

Nej, rubriken syftar till våra sjukhusbesök den närmsta månaden. Vi har väntat och undrat vad som händer med remisserna som är skrivna. Det har varit tyst från landstinget och tomt i kalendern. Men sedan rasslade det till och kallelserna började droppa in. I morgon ska vi träffa en barnneurolog som ingår i ett småbarnsteam (som jag inte tror vi kommer att träffa i morgon). I övermorgon hade vi, efter många försök, fått en tid till Benjamins ordinarie barnläkare men det besöket har vi flyttat fram till 2 maj då vi är i slutet av en 6 veckor lång logopedbehandling som innefattar en träff per vecka.

Jag har höga och förhoppningsvis realistiska förväntningar inför denna stundande ketchupeffekt!

Couronne-ringar och mammas fötter

Jag är sjuk. Två dagar med feber och halsont. Större delen av tiden har jag tillbringat i sängen. När jag inte sovit har jag läst. "Autism och autismliknande tillstånd hos barn, ungdomar och vuxna" av Christopher Gillberg. Boken är visserligen från 1999 men det var den som fanns om ämnet på vårt bibliotek.

Under rubriken "Störningar i ätbeteenden" läste jag: "Märkliga intressen för viss föda är mycket vanliga. Vissa barn med autism har stora svårigheter att tugga. Framför allt dessa barn kan tycka mycket om att stoppa hårda föremål i munnen och tugga på dem."

Jag kan inte annat än att le igenkännande. Benjamins nya favorit är couronne-ringar som han gillar att ha inne i munnen och "tugga" på. Andra favoriter är småbilarnas hjul, pennor, bestick och så... mammas fötter. Mina strumpor är blöta vid tårna varje gång jag suttit i denna fåtölj och Benjamin varit i närheten. Det är ganska mysigt trots att han kan bita till ganska hårt om man inte passar sig. Och när jag vickar på tårna så gapskrattar han. Varje gång!

Tidsfördriv...

Om det finns någon som möjligen tycker att det jag skriver skulle kunna vara värt att läsas av fler och roas av att betygsätta och/eller kommentera bloggar och inte har något annat vettigt för sig så finns samlingssidan mammabloggar.

Man måste klicka på benjaminimalimaten för att komma åt att rösta/kommentera förresten....

Själv ska jag natta tre nybadade barn;)

Strumpor

I morse la jag märke till att Benjamin hade ett par av Lillasysters strumpor på sig. Det gjorde ju naturligtvis ingenting och jag blev inte särskilt förvånad heller. När Bosse sorterar tvätten hamnar övriga familjemedlemmars strumpor lite olika. Det är ju förvisso inte lätt att se skillnad på alla små, färgglada strumpor även om jag fnissar lite när jag emellanåt hittar mina egna strumpor bland Storasysters.

När jag för en liten stund sedan tog av strumporna igen inför natten så lade jag märke till att Lillasysters fötter faktiskt är något längre än Benjamins! Så det där med att sortera strumpor kan vi nog rationalisera bort. En gemensam låda med strumpor för familjens två yngsta räcker gott.

För övrigt kan jag rapportera att det ikväll finns 8 ensamma små strumpor i högen med strumpor utan partner samt två par små och ett par stora strumpor i högen med kvarglömda strumpor...

Vart är vi på väg?

Det är ganska precis ett år sedan jag skrev inlägget om utvecklingen. Om hur tanken överföll mig. Tanken att Benjamin skulle vara utvecklingsstörd. Nu har vi levt med den tanken i ett år. Jag skulle kunna skriva hyllmetrar om hur det har varit att leva med den tanken.

Jag fick en länk till en text från en vän, då för ett år sedan. Jag läser den ibland. Och gråter varje gång! 

Nu är jag redo att dela med mig: 

 "När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semester - till Italien. Du köper en packe resehandböcker och sätter igång med att planera vad man skall uppleva och se. Colosseum, Michelangelos staty David, Venedigs gondoler. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter några månader av otålig väntan kommer slutligen den stora dagen. Du packar väskan och ger dig iväg. Efter några timmar landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland!"

"HOLLAND?" säger du. "Vad menar du med Holland? Jag är bokad till Italien! Det är meningen att jag skall vara i Italien. Jag har hela mitt liv drömt om att resa till Italien."
Men det har skett en ändring i resvägen. De har landat i Holland och du måste stanna där.

Det är viktigt att förstå, att du inte har kommit till ett förskräckligt, motbjudande, smutsigt ställe, fyllt av fattigdom, svält och sjukdomar. Det är bara till en annorlunda plats. Så du måste ge dig ut och köpa nya resehandböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att träffa en helt ny grupp med människor, som du aldrig annars skulle mött.

Det rör sig bara om en annorlunda plats. Det går lite långsammare än i Italien. Men då du varit där ett tag och hämtat andan, ser du dig omkring och börjar märka, att Holland har väderkvarnar. Holland har tulpaner. Holland har till och med Rembrandt.

Men alla du känner reser fram och tillbaka till Italien och alla skryter om hur fantastiskt underbart de haft där. Och under resten av ditt liv kommer du att säga: "Ja, det var meningen att jag också skulle dit. Jag hade planerat det."

Och denna smärta kommer aldrig, aldrig försvinna, därför att saknaden av drömmen är en väldigt betydelsefull saknad. Men om du tillbringar resten av ditt liv med att sörja att du inte kom till Italien, kommer du aldrig att kunna njuta av de fantastiska, underbara upplevelser, som Holland har att erbjuda."
  

Vi vet inte. Det kommer troligen ta flera år innan vi vet. Men vi anar att vi kanske inte riktigt är på väg mot Italien...

VMA-signal

Idag var det första måndagen i mars. Exakt kl 15.00 började signalerna ljuda. Sju sekunder långa signaler med fjorton sekunders tystnad emellan... Signalen Viktigt meddelande till allmänheten fick mig att le.

Jag satt där framför datorn på jobbet, tittade ut genom fönstret och log. En varm känsla av glädje och tacksamhet omfamnade mig när jag lyssnade på signalerna.

Det var exakt 2,5 år sedan. Första måndagen i september kl 15.00 klev jag ur bilen från BB med Benjamin i famnen. Signalerna ljöd. Sju sekunder långa signaler med fjorton sekunders tystnad emellan... Jag var hemma igen - med en liten son. En liten Benjamin. Tänk att han finns! Tänk att han finns hos oss!

Viktigt meddelande till allmänheten: Benjamin finns!