onsdag 19 juni 2013

Berättelsen om när Benjamin började äta!

Det var i lördags det hände alltså. På dag nummer 10 av flaskavvänjningen som inneburit att han fått minimalt med mat i flaskan och därför "varit tvungen" att äta på annat sätt.

Vi hade lyckats balansera på den sköra linan! Benjamin hade under 9 dagar tydligen fått i sig tillräckligt mycket för att hålla orken och humöret uppe men samtidigt tillräckligt lite för att vara så motiverad att han vågade stoppa mat i munnen. Det är alltså ingen slump att han börjar äta just nu - det vill jag ju gärna poängtera!

I lördags var vi på väg till farmor! Halvvägs till farmor bor mormor och morfar (som inte var hemma). Vi hade beställt lite förmiddagsfika där, mest för att vi behövde en paus men också för att vi så gärna ville att mormor skulle få se Benjamin dricka ur en mugg.

Nu var han inte så intresserad av att drick ur mugg utan mer intresserad av att köra runt i deras Bobby-car. I ett obevakat ögonblick körde han dessutom långt ut på gatan utanför deras hus. När mormor kom in i trädgården med honom igen tog hon honom i famnen och gav honom ett Digestive-kex. Så satt vi där och njöt i solen en stund medan flickorna lekte bredvid.

Där och då, i mormors trygga famn, tog Benjamin det stora steget och började äta. Efter ett tag visade mormor mig ett halv kex - den andra halvan av kexet fanns inte någonstans. Benjamin hade inte spottat, inte kväljts och inte kräkts. Bara tuggat, mosat, finfördelat och svalt!

Då tog jag honom i mitt knä och såg själv hur han med sin lilla ovana mun bet små bett. Efter en lång stunds bearbetning hörde jag honom svälja. Då kom tårarna! Stilla tårar från en väldigt glad mamma med en väldigt modig Benjamin i famnen.

Så, på ett ögonblick, var den magiska stunden borta! Missförstå mig inte - jag var fortfarande överväldigad, upprymd och glad. Men det var som det sattes ett bortre parentestecken kring den här onormala perioden av enbart nappflaska. Att äta är ju så normalt och trots att det är lång väg kvar för Benjamin att äta som en normal 3-åring så hade vi ändå kommit ur det här omogna fasen med nappflaskan. Ordningen var återställd och trots att jag varje dag förundras över att han äter så känns det samtidigt som att det aldrig varit på något annat sätt...

En stund efter denna lokala världshändelse  var det dags att sätta fart mot farmor igen. Vi packade in oss i bilen, tog för säkerhets skull med några kex och sa hej då till mormor!

Hej då mormor! - Se här vår andra nominering till årets bästa film!

Under de följande timmarna i bilen fortsatte Benjamin sitt noggranna knaprande, omsorgsfulla bearbetade och ovana sväljande av fast föda. Innan vi var framme hos farmor hade Benjamin ätit totalt 3 kex!


Det är nu fyra dagar sedan och Benjamin vågar sig på nya saker varje dag. Idag hade han för första gången kött i munnen. En liten korvbit som han ganska snabbt spottade ut igen. Men det kommer fler chanser att äta korv - var så säker!


5 kommentarer:

  1. Yessss! :-)
    och ja, visst är det en kaka
    och visst är det några sekunder av ren och skär lycka
    /Mia

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
    2. Ja, jag har aldrig njutit så av en bilresa förr...

      Radera
  2. Hopp! Det finns alltid hopp! Heja Benjamin och heja er! Kram!!!

    SvaraRadera