Tillbaka till ruta 2

Jag skäms över vårt beteende. Jag vet att vi gör fel. Vi trugar, hotar, lockar, tvingar, häller litervis med smör och grädde i maten och erbjuder näringsdryck i parti och minut. Benjamin reagerar genom att överhuvudtaget inte sitta med vid våra måltider och genom att... inte äta. Såklart. 

Jag vet precis när vi hamnade här! Det var dagen efter mötet med den sjuka sköterskan. Precis då förvandlades Benjamins matsituation från ett lustfyllt ätande till ångestladdade panikåtgärder. 

Jag trodde att vi hade kommit längre. Jag trodde att våra tillkämpade insikter i vad gäller Benjamin och maten skulle stå pall för lite mer. Men inte...

Det räckte med ett möte med en sjuk sköterska för att rasera allt. Allt som vi byggt upp under många månader. Vi är tillbaka på ruta 2 vilket betyder att Benjamin visserligen stoppar mat i munnen men i allt väsentligt livnär sig enbart på näringsdryck. 

Så skört var det! Så lite behövdes för att få våra måltider att förvandlas till ett inferno av ångest. Eller lite och lite förresten.... Ett indirekt hot om att Benjamins utveckling kommer att påverkas negativt på grund av för lågt näringsintag. Det kan väl få den starkaste på fall eller?

Hon tryckte på den allra mest ömma punkten. Frågan som jag å ena sidan kan bortfärda som ohållbar men å andra sidan får mig att skaka inuti. Frågan som jag värjer mig mot för att ingen kan eller vill ge något tydligt svar. Frågan som rör sambandet mellan näringsintag och utveckling...

Har Benjamins hjärna i något skede, tidigare eller nu, tagit skada av att han får i sig för lite näring?